Hemma igen

Tillbaka i min säng igen. Och det känns bra. Så bra. Även om såren och magen värker känns det bra. Knappt jag vågar hoppas, knappt jag vågar känna efter. Den där smärtan jag känt, den som nästan blivit en del av mig, är borta och jag undrar nästan när den ska komma igen. Varje morgon har jag vaknat och tvingats konstatera att min fiende varit där, den har svärtat ner min vardag och tagit ifrån mig mitt yrke. Men Ekstrand skar den ut ur mig. Jag går som en gubbe, stapplande och framåtlutad. Men jag gör det som en glad gubbjävel.

Jag opererade bägge sidorna, bukväggen var försvagad på bägge ställena. Men de stora bovarna i dramat var nerverna som passerade bråcket. De var svullna och inflammerade och påkallade hela tiden uppmärksamhet, Ekstrand gjorde processen kort och brände och snittade helt enkelt bort skiten. Så var de ur världen.

Och det var fler allsvenska fotbollspelare som låg där inne på uppvaket. En av dom fick besök av sin söta lillasyster som rasade i golvet pga synen hon mötte när han lyfte på täcket. Ekstand som trodde dagens pass var över fick snällt ta fram nål och tråd igen och tjejen fick lämna sjukhuset med ett stort plåster på hakan a la Jim Carrey i Mina jag och Irene. Inte den lördagskväll på stan hon hoppats på. /tobbe