1996

1996. Det var året då det skulle skita sig för oss, det var det alla trodde på förhand. Många av de gamla profilerna hade försvunnit bla. Holmberg, PK, Ergon, Gädda Nilsson, Batong och Chrille Nilsson och kvar var skrapet plus lite nytt folk, också det skrap. Men vi började serien rätt hyggligt, fasen vet om vi inte började borta mot Ljungskile med en seger där jag, Jocke och Jeansson målade, de nästkommande matcherna gick också ok men sen började raset. Vi spelade skit och Walker tappade tråden totalt och började tokexperimentera med allt och alla, Linkan som högerback, Peltola som forward och Erlandsson (senior) på bänken, ja det fanns ingen hejd. Och till slut fick han också sparken, men han stred fantamej in i det sista och för det ska han ha beröm. Och han höll huvudet högt, accepterade beslutet trots att han var förbannat sugen på att rädda upp situationen, tog oss i handen och önskade oss lycka till då han gick ut ur Skansenrummet den där dagen. Sen placerades han som Tipselittränare och Nyberg tog över skutan. Utan resultat för den hade kapsejsat för länge sedan. Vi åkte ur Söderettan med buller och bång, sist i tabellen.

Annars var Söderettan 1996 väldigt osexig, Elfsborg vann (där vi mötte dom i årets sista match på Ryavallen inför 10000 åskådare), Ljungskile lyckades kvala sig upp genom seger mot Umeå, Stenungsund kom trea (säger en del) medan Lundby, GAIS och vi fick respass.

Det enda positiva var väl att Barometern för första gången visade aningen kunskap om fotboll. Inte för att jag var stjärnligan 1996 utan för deras matchanalyser… Men jag lyckades alltså vinna, det stod mellan mig och Kjelle Carlsson som dock gjorde på sig av nervositet då det drog ihop sig och jag kunde tämligen ohotat ta hem den väldiga buketten. Det där vet jag stör Kjelle något oerhört än idag.

1996 började med det klassiska träningslägret i Marbella, vi bodde fint, jag på en soffa med min kompis Sloan på tältsängen bredvid och vi tränade på en plan uppe i bergen dit vi körde bil, vi ungtuppar hade en egen där Nyström skötte stereon och körde Kents ”Så nära får ingen gå” hela veckan och jag glömmer aldrig första träningen då vi käkat rå kyckling och halva laget satt bredvid i det höga gräset, speciellt Jeanssons kroppsljud har etsat sig fast på trumhinnan. 1996 var året då vi snorisar tyckte det var inne med bockaskägg, själv hade jag ett sliskigt, glest halvrött på hakan, Nyström ett ännu värre, Speedy försökte men fick inget och dessutom hade vi bockaskäggen personifierade i Erlandssonska släkten. Som tur var växte vi ifrån det och lämnade det på 1900-talet där det hörde hemma, något som ett klubbensvin(längst upp till vänster ser ni de bitte, bitte, små ynkliga stråna) med åldersnoja inte verkar ha fattat än idag. Det här var också mittbenornas tid, jag hade ett sjå med att hålla den på plats och till slut fick Walker nog, beordrade materialarBernt (som påstod sig vara gammal frisör) att klippa mig efter uppvärmningen på Nösnäsvallen och Gustav Vasa spelade därmed 90 minuter. Så Svante, om din börjar bli för tunn så finns det en liggande där hemma i Stenungsund.

Längst upp till vänster hittar vi den legendariska FF-materialaren Allan Konradsson, mannen med världens största vader som han gärna exponerar i shorts stora delar av året. Han var också lagledare för FFs P-75 som vi i FGoIF hade mycket problem med, men efter varje torsk dök denna snälla farbror upp och bjöd på snask som had nallat på ”Choklaàn” där han jobbade. Sen har vi Scott Sloan, engelskmannen som Walker såg på ett ihopklippt videoband från hans tid i Newcastle då han gjorde nåt inhopp, Walker blev eld och lågor och slog till. Att han sen verkade ha tappat allt vad målfarlighet eller timing heter (har varken innan eller efter sett nån hoppa och landa innan bollen kommer) gjorde inte så mycket för det var en hyvens kille, och är fortfarande. Jag springer på honom på gymmet då och då men nu i dagarna har han flyttat med familjen till England för att öppna eget. Därefter kommer Karl XII, sen årets stärnlirare, Jeansson och Jansson. Därefter kommer Neil Franklin, också han en britt som Walker hört gott om, värvade honom från ett div.2 lag (kommer inte ihåg vilket) men inte heller han gjorde någon succé att tala om. Sen kommer en glad skit, Mike Peltola från Finland. Han hade fina meriter när han kom hit, kom dock in lite snett i det hela efter att ha kapat motståndare till höger och vänster i träningsmatcherna och orsakat tre straffar i följd. Walker tröttnade till slut och finnen fick hatta runt i laget innan han tröttnade och flyttade hem. Men vi pratar om honom då och då, om hans glada humör, han gigantiska hästgnäggsleende, hur trevlig han var, om hans roliga finlandssvenska och hur han började varje mening med ”ja juuust…”. Jag stötte sedan på honom ett par gånger i Norge där han spelade i Bodö/Glimt och han var alltid noga med att hälsa till grabbarna i Kalmar. Efter Peltola kommer Thomas Johansson som faktiskt även han spelade i Norge, i Lilleström. Tyvärr stretchade ju han för mycket och blev fotbollsinvalid men rehabar numera sig själv genom stretching på hans klinik på Nautilus. Sen kommer Kaldner och en ung Svensson.

På mittenraden är jag inte riktigt säker på vad vi börjar med, men sen kommer Torsten Nilsson som var vår massör och därefter Nyström med högt hårfäste (kolla Jeansson där uppe och lägg sedan till lite längre hår på honom…). Efter Jeanss, förlåt Nyström, kommer Pasan Lipic, en kille som hade gjort bra ifrån sig i Järnforsen och signades upp, han hade målsinne men vägde för lätt på den här nivån. Pasan var en försynt kille och jag minns träningslägret då han bodde ihop med oss, han klagade som fasen på att de nya skorna skavde men vågade inte nämna något för Walker som ansåg att skoskav var rena juniorskadan. Vilket så klart ledde till det största köttsår jag sett och en lång rehab istället. Sen har vi Mattias Edman, raggaren från Ankarsrum som väl mest är känd för att han blev inbytt, segerskytt och utbytt i den viktiga näst sista matchen borta mot Hässleholm 1998. Micke Fransson följer och sen Speedy Gustavsson, Lasse Taxi och tränarduon Johnny Erlandsson/Walker, två gossar som mer än gärna snörade på sig skorna å träningarna och som ansåg sig vara bättre än de flesta. Vilket de kanske var. Längst ut hittar vi en stilig Hasse G.

Längst ner hittar vi den bittre Kjelle, sen Edenholm (som efter KFF spelade två säsonger i Gullringen och sju i J-Södra) och Mackan Erlandsson som numera spelar i Borgholm. Därefter följer vår målvaktsduo Wastå/Karlsson som under det här året gjorde en rockad och bytte plats i målet, en plats som ”egoistdivan” behållit sen dess. Sen kommer Björn Lundberg, en bra spelare från Göteborg som vann 1996 års interna skytteliga på imponerande 5 mål, tätt följt av mina tre. Sist kommer Piff och Puff. /tobbe