Mesta allsvenska damspelaren har lämnat fotbollen helt: ”Jag hade levt med fotbollen hela livet så det räckte”

Listan på öländska herrar som spelat allsvensk fotboll blev rätt så lång, listan över damspelare med allsvensk rutin är betydligt kortare. Trots idoga försök och förfrågning har ÖB-sporten bara lyckats hitta fem öländskor som spelat allsvensk fotboll.

Josefine Nilsén och Fanny Nilsson är de två senaste, de spelade med IFK Kalmar i allsvenskan 2018. Övriga tre hittar vi i Lindsdals IF:s allsvenska lag 1992 och 1993. Ingemo Jonasson från Böda som vaktade målet i Lindsdal, Mörbylångas Ida Petersén som kom som nyförvärv till Lindsdal 1993 och den överlägsna ettan på listan.

Carina Andersson från Färjestadens GoIF har gjort 120 allsvenska matcher för Lindsdals IF och Gideonsberg. Tvåan på listan, Ingemo Jonasson har gjort 83 matcher färre.

– Det var fantastiska år som jag absolut inte ångrar. Men jag hann inte med mycket annat, berättar 53-åriga Andersson som idag jobbar på Posten i Kalmar och inte har någon kontakt med fotbollen.

Annat var det när hon växte upp i Färjestaden, då kretsade det mesta i hennes liv kring fotbollen.

– Jag började spela i Färjestadens flicklag när jag var åtta eller nio år och kom tidigt upp i damlaget när jag var elva eller tolv år. Det var lite skillnad från idag, minns Carina.

Att spela med vuxna när hon var så ung minns hon inte som konstigt eller tufft.

– Nej, vi var ett bra gäng och jag kom lätt in i det. Det var bland andra Fia Nilsson, Agneta Jäverskog, Kerstin Hübinette och Ulla Petersson.

– Jag älskade fotboll så det var bara att tuta och köra. För mig det fotboll för hela slanten då, det existerade inget annat.

Carina Andersson spelade på olika positioner på planen, mittfältare, högerback och libero. Hon var mer av en slugger än en briljant tekniker menar hon själv.

– Jag var snabb och bufflig, men har aldrig varit någon tekniker.

Efter några i Färjestadens damlag lockade Lindsdals IF som låg lite högre upp i seriesystemet.

– Det var 1985 eller 86, jag var 18 eller 19 år och fick åka in och provträna med Lindsdal. Jag var hungrig och ville testa hur långt jag kunde nå.

1991 tog Lindsdal steget upp till allsvenskan och trots att de klarade sig bra första året var det en stor omställning för Carina.

– Mest skillnad var det på teknik och tempo. Ibland kände man sig som en pinne de bara sprang förbi. Men vi lärde oss och levde mycket på vår tuffhet. De andra gillade nog inte att möta oss.

Efter en stark vår tappade Lindsdal under hösten, men klarade ändå nytt kontrakt med marginal.

– Vi var bra första året, många lag underskattade oss säkert. Samtidigt hade vi många duktiga spelare som Karen Farley, Tina Mapes, Cissi Sandell med flera.

1993 åkte Lindsdal ur allsvenskan och efter det försvann flera spelare iväg till andra klubbar. En av dem var Carina Andersson flyttade till Västerås och regerande mästarlaget Gideonsberg.

– Vår målvakt Pernilla Urbansson hade flyttat dit tidigare och tipsade dem om mig. Jag testade i Tyresö också men Gideonsberg kändes mycket bättre och välkomnande. I Tyresö var det mer; vad gör du här?

– Det var ett fantastiskt lag som kom till med många landslagsspelare. Jag fick göra något hundår och var tyvärr skadad när laget vann cupfinalen mitt första år där.

Men Carina Andersson blev kvar i Gideonsberg i 13 år. Som spelare fram till 2000 och sedan som ledare i flera år.

– Vi åkte ur allsvenskan 1998 och jag spelade ett par år till innan kroppen sa ifrån. Jag hade ont hela tiden och kände att jag hade gjort mitt.

Efter den aktiva karriären var Carina med runt laget som lagledare, materialare och extra hjälp på träningen.

– Sen blev det för mycket att göra som det kan bli för de som gärna hjälper till i en förening. Jag tyckte det räckte och flyttade hem till Färjestaden 2007.

Det var hennes före detta klubbar Färjestadens GoIF och Lindsdals IF inte sena att uppmärksamma.

– Jag har fått förfrågningar från Lindsdal och Färjestaden om att hjälpa till men jag känner att jag har gjort den biten.

Sedan hon flyttade hem har inte varit involverad i någon fotboll mer än att titta på systersonens matcher.

– Det blev stopp där. Jag hade levt med fotbollen hela livet så det räckte. Men jag ångrar absolut inte den tiden, det var fantastiskt, säger Carina Andersson.

Ingen fotboll sedan dess, följts en systerson som spelat. Det blev stopp där. Levt med det hela livet.