Magnus Jansson: Magnus Jansson: ”Jag blir inte förvånad om KFF-talangen spelar till sig fler rubriker – redan i år”

Det finns så klart flera sätt, inom många olika områden, med så väl hårda som mjuka värden.

Jag har inte grävt ner mig i historieböckerna eller dubbelkollat statistik. Men rent sportsligt – alltså representationslagets faktiska resultat på planen – vill jag tro att Persnäs hade en peak för knappt ett decennium sedan.

Då gjorde den lilla föreningen fina resultat i division 5 under ett par säsonger, när tränarduon Åke ”Pinnen” Petersson och Daniel Andersson basade över en härligt spretig spelartrupp.

2012 skrällde man sig också hela vägen fram till ett ÖM-silver.

Sedan 2017 spelas det återigen division 6-fotboll på Solvallen. Där har det, ärligt talat, gått sådär. Föreningen har slutat åtta flera säsonger i rad och ett ungt manskap ska försöka bryta den trenden med en högre placering i år.

Med det sagt: ÖM-medaljer, truppupplagor och resultat kommer och går.

Andra saker består.

Att fostra elitspelare är en fin fjäder i hatten för föreningarna som lyckats.

Färjestaden, öns största fotbollsförening, har varit den klart starkaste plantskolan det senaste decenniet eller två. Både på herr- och damsidan. Så ska det rimligtvis vara. När det gäller Borgholms kommun är det just Persnäs AIF – inte exempelvis stora IFK (visst är det ändå lite förvånande att ingen ”gått hela vägen” därifrån på så lång tid?) – som stolt bär fanan.

Vår öländske Zlatan fick elitkarriären förstörd av en knäskada. 33-åringen slängde upp handskarna på hyllan för några år sedan och Azinovic är numera målvaktstränare i Malmö FF. Keepern kom till Sverige som flykting i unga år och gjorde, förvisso, bara någon enstaka säsong på Solvallen innan han lämnade norra Öland för Kalmar FF:s ungdomsverksamhet i 10-årsåldern.

Men moderklubbsstämpeln kan ingen tvätta bort.

Hösten 2017 fanns efterträdaren Sebastian Nilsson med i representationstruppen i det avslutande seriederbyt mot Högsrum. Sedan tog den dåvarande 14-åringen, vars föräldrar är välbekanta föreningsansikten i form av Daniel och Johanna Nilsson, klivet över bron för att fortsätta klättra på stegen under KFF:s vingar.

Och utvecklats har han sannerligen gjort.

Jag missade den långdragna årspremiären mot MFF förra helgen. Då fick Nilsson plats i en bred matchtrupp och bockade av sin a-lagsdebut. Men jag såg mycket av det reservbetonade mötet mot Oskarshamn i onsdags – och blev enormt imponerad av vänsterbacken när han hoppade in och fick spela hela andra halvlek.

18-åringen har en bakgrund på centrala positioner, och det syns. Jag tycker alltid att det är något speciellt med vänsterfotade spelare, är de bolltrygga så blir de på något sätt ännu mer graciösa jämfört med högerfotade lirare.

Hans uppträdande gav också ett erfaret och lugnt intryck som inte ska tas för givet i den unga åldern. Jag blir inte förvånad om KFF-talangen spelar till sig fler rubriker – redan i år.

Försvararen hade vänsteranfallaren Alex Mortensen framför sig. FGoIF-produkten, som är dryga halvåret äldre än sin ö-kollega, har också fått en bra försäsongsstart efter sitt nyskrivna a-lagskontrakt.

Det ska bli spännande att följa deras säsongsresor. Även om Mortensen har ett försprång, han tillhör seniortruppen på riktigt, ska man definitivt inte räkna bort KFF:s tredje ölänning.

Det kan gå snabbt på elitnivå.

Åt båda håll. Vilket är viktigt att komma ihåg.

Olle Lindqvist har tidigare varit i samma hoppfulla KFF-situation som både Mortensen och Nilsson är i nu. Han gjorde cupdebut försäsongen 2018, men några fler chanser blev det inte. Lindqvist, som från flera håll fått beröm för sin fjolårssäsong i division 1, fullbordade den öländska kanten på Gasten som högerback i gästernas försvarslinje.

21-åringen försöker nu ta en längre väg mot allsvenskan och det känns verkligen som att även han har goda chanser att etablera sig på elitnivå de närmaste åren.