Janne Jansson - ölänningen som inte ville vara med i USA-VM 1994

Janne Jansson föddes 1968 och det var något särskilt med fotbollsspelarna i Mörbylånga runt de åren. Mörbylångas pojklag med spelare födda mellan 68 och 71 firade stora triumfer med bland annat en DM-final. Fyra av spelarna i laget kom senare att spela i allsvenskan, Janne Jansson (född 68), Dennis Nilsson (68), Johan Jeansson (70) och Andreas Thomson (71).

Hemligheter var hård träning redan i unga år tror Janne Jansson.

– Det var min far (Hasse Jansson) som tränade oss och jag tror att det i mångt och mycket handlar om att vi tränade så mycket. Vi var före vår tid där. När lag normalt tränade två gånger i veckan tränade vi minst tre gånger från tidiga år.

Sommaren 1985 började Janne på fotbollsgymnasiet i Kalmar. Allan Hebo Larsen var tränare och Kalmar FF slutade tvåa i allsvenskan. Unge Jansson från Mörbylånga körde stenhårt.

– Upplägget var så att i början tränade jag med både Kalmar FF, Mörbylånga och med fotbollsgymnasiet. Till det spelade jag matcher med Mörbylånga. Men det var ingen chock för grunden hade lagts hemma i Mörbylånga och min kropp adapterade sig bra, minns Janne.

1986 fick Jansson göra sin allsvenska debut mot Djurgården borta. Totalt blev det 17 allsvenska matcher den säsongen. De enda han spelade i Kalmar FF-tröjan, då Kalmar FF åkte ur allsvenskan 1986 och Jansson lämnade för Öster till säsongen 88.

– Jag spelade hela 1987 med Kalmar FF och vi hade ett bra lag som skulle ta steget tillbaka till allsvenskan. Vi spelade i Uefacupen och vann svenska cupen där jag tydligen blev utvisad i finalen. Det hade jag helt glömt bort innan jag fick ett videoklipp skickat till mig nyligen.

– Men i serien klickade inte spelet och vi åkte ur. Jag kände att jag inte ville spela i tvåan utan så högt jag kunde. Och då hörde Stig Svensson i Öster av sig.

Kalmar FF ville så klart att Jansson skulle stanna och Mats Sonesson, som var sportchef, tog fram stora plånboken.

– Jag minns så väl att han sa något i stil med, säg vad du vill ha för att stanna. Men jag sa att det inte spelade någon roll. Jag vill se hur bra jag kunde bli och det köpte Sonesson.

AIK och Gais var också med i bilden, men Jansson valde en flytt till Växjö och Öster. Ett beslut han inte ångrar idag

– Det blev nog den roligaste tiden i mitt fotbollsliv. Vi hade otroligt roligt och hade ett ungt och väldigt bra lag med Hasse Backe som tränare. Vi var fyra man som spelade i U21-landslaget då, jag, Hasse Eklund, Ulrik Jansson och Peter Wibrån. Vi fyra ses fortfarande en gång om året.

1992 blev Jansson uttagen till EM på hemmaplan. Men det blev inte en enda minuts speltid där. I truppen fanns mittfältare som Jonas Thern, Stefan Schwarz, Klas Ingesson, Anders Limpar och Stefan Rehn.

– Konkurrensen var stenhård och jag kände att de flesta jag konkurrerade med var lite vassare än jag. Men det var en match (semifinalen mot Tyskland) som kände att jag borde spelat. Men Tommy Svensson valde Joakim Nilsson från start istället. Jag kan väl inte klandra honom för att han valde honom, men jag och många med mig tyckte att jag var en bättre spelare då.

1992 blev också sista säsongen i Öster som hade ansträngd ekonomi och inte kunde eller ville satsa som Jansson ville.

– Vi hade ett bra lag, så bra att vi skulle kunna vinna SM-guld om vi förstärkte med en mittback. Men Öster hade inte råd och jag tror att de vill sälja mig på grund av det. IFK Norrköping ville ha mig och erbjöd Öster pengar. Men Öster sa nej.

– De erbjöd mig ett nytt kontrakt med sänkt lön och ingen bestämd summa till mig om jag blev proffs, trots att jag var med i landslaget. De ville nog få mig att vilja lämna.

Öster och Norrköping kunde inte komma överens om en övergångssumma. Och eftersom detta var före den så kallade Bosmandomen (1995) så gick övergången till en skiljedomstol som bestämde övergångssumman.

– Jag tror att jag var en av de första spelarna som gick till skiljedomstol.

Samtidigt som Janne Jansson värvades lånade Norrköping Kenneth Andersson från Mechelen. Siktet var inställt på SM-guld, men Jansson fick aldrig bli svensk mästare. Som bäst blev IFK tvåa i serien och så vann de cupen 1994. Då gjorde Jansson det avgörande målet i golden goal i finalen mot Helsingborg.

Inför VM 1994 var Jansson aktuell för truppen och spelade för-VM på våren. Men det blev aldrig något USA-VM för Jansson.

– Det låter nog som en efterhandskonstruktion, men jag hade redan bestämt för att tacka nej om jag fick frågan. EM 92 hade varit påfrestande då jag inte fick spela något. Man laddade hårt i en och en halv månad men fick aldrig blåsa ur kroppen i en match som man behöver göra.

– Vi var några som inte fick spela alls som kom tillbaka till våra klubblag i sämre form än innan EM. Jag, Stefan Rehn, Micke Nilsson och Magnus Erlingmark hade det lika dant och jag vet att Göteborgs tränare Roger Gustavsson tyckte det var bedrövligt att få tillbaka tre så otränade spelare. Men landslaget lärde sig nog efter det.

1996 opererade Jansson vristen två gånger och spelade bara sex matcher för IFK Norrköping.

– Jag hade gått igenom två försäsongsträningar och kände att jag behövde spela matcher. Port Vale i engelska Championship var intresserat och jag åkte dit för att provspela i november 1996.

– Jag skulle bara provträna i en vecka, men under tiden var det en reservlagsmatch mot West Bromwich och de sa åt mig att hänga med och kolla på matchen. När jag kom dit sa tränaren åt mig att jag skulle spela. Nej det tror jag inte att jag får egentligen sa jag, men jag spelade ändå och blev utsedd till matchens lirare.

– Efter matchen blev jag tillsagt att absolut inte göra några intervjuer för att inga andra lag skulle hugga.

Det blev ett lån på tre månader som gav mersmak.

– Jag trivdes fantastiskt bra och Port Vale ville ha mig tillbaka. Till sommaren 1997 köpte de loss mig.

Det blev två säsonger i Port Vale som Jansson minns med glädje.

– Det var en helt annan kultur i England på den tiden. Ett exempel är från i början när jag kom dit. Vi förlorade tre matcher i rad och då beordrade managern lagkaptenen att ta med laget till puben för sammanhållningens skull. Och så var det en del slagsmål på träningen. Men det var en väldigt rolig tid.

– Sen fick jag möta en del sköna profiler. Det var många utlänningar i Premier League då och gamla stjärnor som Vinnie Jones, Gazza (Paul Gascoigne) och Paul Merson platsade inte i sina lag blev utlånade till andradivisionen. Det var kul att möta dem.

I januari 1999 bytte Port Vale manager och det innebar även slutet för Janne Janssons tid i England.

– Managern som tog dit mig (John Rudge) fick kicken och då åkte man som utlänning ut. Jag fick anbud från Turkiet och Skottland men min dottern var två år då så jag valde att flytta hem till Norrköping istället.

Men återkomsten till ”Peking” blev inte vad Jansson hoppats. Skador gjorde att han lade skorna på hyllan efter säsongen 2001 efter bara 15 allsvenska matcher på de tre säsongerna.

– Då hade man ingen individanpassad träning som idag och det hade jag behövt. Jag kunde maxa, men inte varje dag och jag klarade inte träning två gånger om dagen och gick sönder.

– Det är lite synd, jag var ändå bara 32, idag är det inte speciellt gammalt för en fotbollsspelare.

Jansson spelade 1,5 år i Linköping innan han helt slutade med fotbollen. Efter karriären utbildade han sig till sjukgymnast, eller fysioterapeut som det heter idag. Efter att ha jobbat ett par år i yrket började han arbeta på ett företag (Ottobock) som tillverkar proteser och skydd. Där jobbade han i tio år som bland annat sälj- och marknadschef.

Numera är Jansson rehabchef på den ortopediska kliniken i Norrköping och ingår i ledningsgruppen på den ortopediska kliniken.

– När jag jobbade på Ottobock var det väldigt hektiskt. Jag jobbade sju dagar i veckan och var samtidigt ungdomsledare för min sons lag. Det höll inte, jag orkade inte och sa upp mig.

– Jag var ledig i tio månader innan jag fick energin tillbaka och fick ett erbjudande om att börja här. Och nu har jag varit här i fem år.

Efter den aktiva karriären var Jansson andretränare i Sylvia ett par säsonger och fick erbjudande om att ta över som huvudtränare.

– Men jag kände att det var roligare att vara ungdomsledare och tränade min sons lag i IFK Norrköping tills han var tolv år. Sedan dess har jag inte varit aktiv inom fotbollen. Men jag får fortfarande erbjudanden om att träna lag varje år. Jag har sagt nej till ett par division 3-lag nyligen.

Saknar du inte fotbollen?

– Jo, definitivt. Men nu har jag en fritid som jag aldrig har haft innan och det härligt att bara följa min sons karriär från sidan. Han spelade med Nyköping i ettan förra året.

Janne Jansson bor i Norrköping med sin fru Jessica som är vårddirektör på Region Östergötland. De har två barn, en dotter på 23 år och en son som är 20 år.

Karriären inleddes i Mörbylånga GoIF och den avslutades faktiskt också där. Han har gjort två matcher i Mörbylånga GoIFs blå tröja efter den aktiva karriären. I juni 2003 mot Glömminge hemma och så en minnesvärd kvalmatch 2010.

Mörbylånga var tvunget att kvala för att hålla sig kvar i femma och hade förlorat första matchen mot Mörlunda med 1-2 borta.

– Jag var med och kollade på bortamatchen. Brorsan Ola spelade och min kompis Anders Larsson var tränare. Sen till returen hemma frågade Larsson om jag inte kunde vara med.

– Min tanke var att vara med och coacha men så fick vi två skador direkt, bland annat sträckte brorsan ljumsken. Jag spelade i stort sett hela matchen innan jag drog på mig en bristning.

Mörbylånga vann med 2-0 inför storpublik efter mål av Niklas ”Sopis” Johansson och Sebastian Djerf Jonsson och klarade kontraktet i femman.

Se ÖB-sportens film från derbyfesten här.

Hänger du med något i den öländska fotbollen?

– Haha, nja jag brukar hänga med i hur det går för Mörbylånga så klart. Men annars har inte så stor koll. Men jag minns att jag var lite överraskad över att Högby var bäst på Öland ett tag och Glömminge nu för några år sedan. Och att Färjestaden hade trillat långt ner i seriesystemet.

Nu för tiden är Jansson inte hemma på Öland speciellt ofta.

– I vanliga fall, innan pandemin, så blev det kanske ett par, tre gånger om året för att hälsa på mor, far, syster och bror. Det blir för sällan tyvärr.

Men någon ytterligare comeback är inte aktuell menar Jansson.

– Nej, nej. Nu är cirkeln sluten. Jag har spelat min första och sista fotbollsmatch med Mörbylånga GoIF.