– Jag jobbade midsommarhelgen och fick de här symtomen. Därefter gick det väldigt fort med allt. Jag fick tid hos en läkare redan på tisdagen och de gjorde lite undersökningar och märkte att det kunde vara något där. Jag lämnade lite prover och sånt, så ringde de tillbaka på eftermiddagen, och samtidigt fick jag akut njursvikt, och blev inlagd en vecka, säger Jim Broberg.

Väl på sjukhuset undersöktes halsen ytterligare och tio dagar senare kom beskedet.

– Då konstaterade de det som de hade misstänkt från början. Jag hade träffat en hematolog redan innan som var tämligen säker på att det var någon form av cancer jag fått.

Därefter drog hela apparaten igång med sjukhusbesök och behandlingar.

– Jag fick beskedet på en måndag. På tisdagen hade jag tre läkarbesök, på torsdagen var jag i Linköping hos en läkare och på tisdagen efter fick jag första dosen med cellgifter. Så det blev väldigt snabba ryck där.

Vad känner man i det läget?

– På ett sätt var det ganska skönt att det gick i ett hela tiden. Det hade varit fruktansvärt att sitta hemma och grubbla över allt. Så jag har hela tiden försökt hålla mig aktiv och gjort det jag orkat.

Vi har stämt träff vid hamnen i Borgholm tidigt på onsdagsmorgonen. Enligt ursprungsplanen skulle vi ha setts redan på tisdagen, men då fanns inte ork till en intervju.

Energinivån och vad som mäktas med varierar enormt mycket från dag till dag, berättar Jim Broberg.

– Nu har kroppen börjat säga ifrån mer, men jag har ändå försökt hålla mig aktiv och göra de saker som jag gör i vanliga fall. Även om det inte alltid går eller finns kraft till det.

Under hela perioden har 35-åringen fortsatt arbeta på gata-park-avdelningen vid Borgholms kommun.

– Det har fungerat okej ändå. Jag känner av en viss trötthet i slutet av arbetsdagen och de dagarna då det har varit som värst har jag kompat ut eller gått hem.

Ett cancerbesked vänder upp och ner på hela ens liv. 35-åringen kan skriva under på det.

– Jag var tydlig med att om det inte gick att göra något så skulle jag inte gå igenom någon behandling. Men läkarna var övertygade om att det gick att bota, så då sparkade vi igång alltihop. Men det har varit väldigt tufft, helt klart. Min pappa har gått igenom samma sak, men hans satt i magen. Jag försöker hålla huvudet högt och vara så positiv det går.

Är det svårt att vara det?

– Ja, ibland är det väldigt svårt. Det svåraste är att man känner sig så begränsad. Man kan inte alltid göra det man vill göra och måste ta det lite lugnt, vilket är ett stort problem för mig.

Hur är det att komma hem efter en arbetsdag, när lugnet lagt sig och man får tid att tänka och grubbla?

– Ofta är man rätt så trött då, så jag försöker vila mest och stoppa i mig mat, även om allt smakar beskt. Det är helt värdelöst. Samtidigt vet jag om att kroppen behöver mat och näring för att kunna arbeta ut alla gifter.

Cancern har satt sig på lymfkörtlarna runt mjälten och levern.

– Men jag fick ett bra besked efter första behandlingen. Doktorn kände inte längre några lymfkörtlar i halsen, så det går åt rätt håll i alla fall, förhoppningsvis.

Öländske bowlsprofilen är nu halvvägs genom cellgiftsbehandlingen och på tisdag får han sin fjärde dos.

– Sedan får jag massa mediciner och sprutor från fredag till fredag mellan behandlingarna. I slutet av varje behandlingsperiod är jag extremt infektionskänslig.

Vågar man sätta upp planer på längre sikt?

– Nä, nu är det väldigt mycket dag för dag. Måndag och tisdag den här veckan var helt värdelösa. Idag känns det ändå rätt så bra, men det kan gå upp och ner enormt mycket.

Hur mår du nu?

– Mentalt är det allra jobbigaste. Främst på grund av att jag känner mig enormt begränsad. Men jag har haft väldigt bra stöd av familj och vänner, säger Jim Broberg med tårar i ögonen.

Jag ser att familjen och vännerna har betytt mycket för dig?

Efter att ha samlat sig en stund, tittar han upp och hämtar andan.

– Ja, utan vissa personer hade jag inte orkat gå igenom det här. Jag vet ju att det kommer bli värre under behandlingens gång. Jag ska få min sista dos i början av oktober och jag hoppas kunna vara tillbaka på bowlsmattan i slutet av samma månad. Det är målet i alla fall.

Precis som många andra öländska ungdomar sysslade Jim Broberg med fotboll och innebandy i yngre år. Efter att knäna sagt ifrån hittade han en väg in i bowlsens värld.

– En arbetskamrat började med bowls och han pratade gott om det, så jag tänkte att man kunde testa och jag blev fast direkt. Det var så jäkla kul att tetas lite med pensionärerna i Borgholm.

Inte bara på Öland – utan även på nationell nivå, är Broberg en stark kraft för sporten. Han har tidigare varit assisterande förbundskapten och till 2024 års årsmöte valdes han till ordförande i det svenska bowlsförbundet. Ett uppdrag han valde att pausa när han fick sjukdomsbeskedet.

För många ses bowls som en sport för pensionärer. Jim Broberg har varit en pionjär i jakten på yngre förmågor.

– Det var lite därför vi valde att starta Öland Bowls. Det är många som kanske inte vill spela fotboll eller innebandy, och då måste det finnas alternativ. Vi har väldigt blandade åldrar i vår klubb och det är viktigt med en aktiv fritid istället för att sitta hemma. Det har jag kämpat väldigt hårt för.

På meritlistan finns bland annat ett SM-guld i fyrmanna och internationellt spel med landslaget i VM.

– Man har fått uppleva mycket genom sporten och man blir lite nostalgisk när man tänker tillbaka. Man har hunnit med rätt så mycket, även om jag inte är så gammal. Målet är att ta en plats till VM i Norge 2026.

Men innan dess ska Jim Broberg ta sig an sin hittills värsta motståndare i livet.

– Jag ska bli frisk och är otroligt tacksam för sjukvården vi har i det här landet. Alla jag träffat under den här tiden har varit så kunniga, snälla och hjälpsamma. Med hjälp av dem och stödet från nära och kära ska jag vinna den här fajten.