Dokument: Borgholms IBK:s uppgång och fall

Anette Wickholm, Janne Nilsson och Åke ”Pinnen” Petersson har en sak gemensamt. De har alla tre varit eldsjälar och brunnit för sitt Borgholms IBK. Petersson ända från starten och Wickholm och Nilsson från millennieskiftet. När vi träffas i Borgholm i december 2021 har det snart gått fyra år sedan den tidigare så framgångsrika föreningen försvann från innebandykartan.

Runt millennieskiftet och den första halvan av 2000-talet var Borgholms IBK en välmående förening och ungdomslagen var ständigt med och hotade om slutsegern i klassiska Gothia Cup. Ofta med flera årskullar.

Den mest framgångsrika kullen var utan tvekan 1990-grabbarna, menar BIBK-tränarlegendaren Åke ”Pinnen” Petersson. Petersson ingick senare i en dynamisk tränarduo tillsammans med Jimmy Hultenius och basade över föreningens P87:or och P90-lag.

– Ofta när vi var iväg på Gothia Cup fick jag och Jimmy dela på oss för att matcherna krockade. Jag fick ta en spårvagn åt det ena hållet och Jimmy en åt det andra, minns han.

P90-laget med flera välkända profiler i innebandyregionen som bland andra Sebastian Raun, Qasim Ahmad och Benjamin Nilsson, gick hela vägen och vann turneringen två gånger och föll i final vid två tillfällen.

– Det var sådan häftig inramning. Där kom vi med våra pösiga träningsoveraller från Borgholm och mötte lag med tränare i kostymer och ändå piskade vi upp dem och vann hela skiten. Jag minns den första finalen i Lisebergshallen. Bara det att springa in i en nedsläckt hall var en otrolig känsla för våra killar. Vi hade ju aldrig varit på cup innan liksom.

Från allra första början är föreningen sprungen ur ungdomsgänget som kallade sig för Victoria White Wings. Den tio grabbar stora skaran höll till i lilla Viktoriahallen i Borgholm för att spela innebandy. Ansvariga för det laget var Jimmy Hultenius, Mikael Nilsson och sedermera även Åke ”Pinnen” Petersson, när BIBK bildades.

– Vi började med ett P11-lag och i den första matchen skulle vi åka upp till Högby för att möta dem. Vi sa till dem att sätta ihop ett lag med 87:or och 88:or, men de kom med 83:or och 84:or. Vi fick storstryk med 18-1 och jag tror att det var Emil Axelsson som gjorde vårt mål. Vi vägde minst sagt lite för lätt mot deras mycket större killar.

Men BIBK:en var inte ensamma om innebandyn i staden. I samma serie som föreningens a-lag fanns även IFK Borgholm med innebandyprofilen Stefan ”Heda” Hedlund som sin starke man.

– IFK var bättre än oss i början. Första gången vi mötte dem förlorade vi för de hade några riktiga bufflar som backade hem och några duktiga spelare som kontrade bra. Stefan brukade även sitta och scouta oss på våra träningar, det var lite kul. Men i andra matchen krossade vi dem.

Janne Nilsson gick med i styrelsen i början av 2000-talet och kom sedermera att bli mångårig ordförande i föreningen. Han minns att seniorlaget hade det lite tyngre under de första åren.

– Det var först när Kristoffer Hultenius, Robert Johansson och Anton Petersson kom upp i a-laget som det började hända grejer på riktigt. Sedan hade vi Mikael Hultenius (före detta Olsson) som stabil back och lagkapten för laget, säger han.

– Ja, för de första åren vi hade seniorlag värvade vi de bästa spelarna från korpen. Men det fanns många spelare som var bärande och bra då, bland annat Hans-Peter ”HP” Glitza, Petter Ljung och Magnus ”Mankan” Jonasson, säger ”Pinnen”.

Den gyllene trion Hultenius, Johansson och Petersson utgjorde en fruktad förstafemma under föreningens glansdagar, men under den första tiden när de kom upp i seniorinnebandyn var de alltför valpiga.

– Det blev som en chock när de som 14-åringar kom ner till Blekinge för första gången. I första periodpausen var grabbarna helt skräckslagna. På den tiden var det vilda västern där nere och ett helt annat spel än vad vi var vana vid. Vi hade jättestora problem med spelet där. Men med tiden när våra grabbar växte på sig, kunde vi vinna där också, säger Petersson som tog över a-laget när ynglingarna började kliva upp på seniornivå.

I mitten av 00-talet växte de unga grabbarna till unga män och med tiden inleddes även den stora klättringen i seriesystemet. Säsongen 2005/2006 Tog BIBK:en hem femman i överlägsen stil med en nolla i förlustkolumnen – och redan säsongen efter sprang Jimmy Hultenius och Åke ”Pinnen” Peterssons gäng rakt genom fyran.

På bara två år hade det unga laget tagit steget från lägsta serien till den högsta regionala nivån, där lag som CL98, Sandbäckshult, Hovslätt och Ljungby väntade.

Inför debutåret i trean, som motsvarar division 2 idag, hämtade laget in förstärkning från syd. Jimmie Nilsson och Marcus Andersson från Färjestaden värvades till den lilla uppstickaren i den norra Ölandskommunen.

– Jag och Jimmy åkte ner till Färjestaden och fikade med Jimmie och ”Mackan”, och till slut lyckades vi övertala dem att komma. De bildade en riktigt vass kedja tillsammans med Qasim (Ahmad), säger Petersson och berättar ytterligare en anekdot om klubbens första värvning:

– Det var Oskar Andersson som vi tog hit under pojklagsåren. Han spelade i Högsrum, som var lite tidigare med innebandyn än oss, och han tvekade länge. Jag kom ihåg att vi åkte till affären och tjatade på honom och sedan kom han över.

Borgholm slutade sexa som nykomling i trean. Ett resultat som gav eko i regionen och flera tongivande spelare valde att lämna efter säsongen. Däribland den hårdskjutande backen Rasmus Helgersson och backkollegan Benjamin Nilsson, som båda tog klivet till Färjestadens IBK. Qasim Ahmad gick till CL98, som hade tagit klivet upp i ettan och Jimmie Nilsson skrev på för IBK Handen. Därtill valde Marcus Andersson att lägga klubban på hyllan.

Den första storhetstiden var därmed över och laget fick börja om i fyran efter en tung andra säsong i division 3 som slutade med degradering.

Efter ett par år i fyran kom Magnus ”Svirre” Svensson in och fick resultat direkt. Laget avancerade återigen upp till trean, men efter en ny massiv spelarflykt valde föreningen självmant att dra ner laget till division 5.

– Det hade inte gått annars. Vi fick börja om helt enkelt, för det var så många spelare som lämnade laget då, säger Anette Wickholm.

Vid ungefär samma tid gick föreningens damlag mot sina största framgångar. Med egna spelare som Matea Corkovic, Emma Molander och Josefine Raun, tog laget klivet upp från trean till division 2 under säsongen 2011/2012.

– Det blev dyrt att driva ett lag så högt upp. Både spelarna och ledarna gjorde ett jättejobb, men de långa resorna tärde, liksom resultaten i tvåan, säger Janne Nilsson.

Bara några år senare försvann damlaget och då hade även ungdomssidan helt upphört i föreningen.

– Har man ingen fungerade ungdomsverksamhet med unga killar och tjejer som fyller på så lever man på lånad tid. Det visste vi om de sista åren också; att det här kommer inte hålla över tid.

Som mest hade föreningen åtta lag i seriespel plus en nybörjargrupp. Det var under de gyllene åren i mitten av 2000-talet som ett annat problem uppstod för föreningen.

– Vi fick liksom inte plats med alla våra lag i Borgholms sporthall. Det var andra idrotter som också ville ha tider och till slut fanns det inga. Vi försökte jaga på om att få till en ny sporthall, men det blev aldrig av, säger Anette Wickholm.

– Precis så var det, och vi försökte få in småttingarna, men det var svårt. Man kan inte träna vilka tider som helst heller, för barnen går i skolan och föräldrar jobbar. Så det är mellan 17-21 som man kan få in lagen, och det blev tajt där, minns Janne Nilsson.

Ytterligare en aspekt som bidrog till att ungdomssidan upphörde att existera var engagemanget från föräldrar.

– För en ort som Borgholm där upptagningsområdet är så stort och flera spelare kanske bor i Bredsättra eller Köpingsvik, krävs det att föräldrar skjutsar och engagerar sig och hjälper till i och runt laget. Där märkte vi med tiden att det blev allt svårare och det ser vi ju på samhället idag. Det är svårt att få folk att engagera sig ideellt och alla är så stressade och vill bestämma helt själva över sin fritid och inte binda upp sig på något.

När herrlagets andra framgångsera inleddes under säsongen 2015/2016 fanns endast a-laget kvar i föreningen. Men det var nära att allt skulle läggas på is redan där.

Spelarna Adam Jonsson och Andreas ”Adde” Johansson tog sent in på hösten över laget och inledde en division 3-kampanj av imponerande slag. Det hårdskjutande muskelberget Melvin Hallström hämtades in från Färjestaden och den värvningen skulle visa sig bära frukt under säsongen. Laget slutade tvåa i trean och i kvalet till division 2 mot Moheda var det aldrig något snack.

Efter uddamålsvinst hemma segrade BIBK med två mål på bortaplan och avancerade mot alla odds till division 2.

– De fick ihop en stark kärna i gruppen som hade väldigt roligt tillsammans. Det var väldigt roligt att göra den resan igen, men vi visste samtidigt om att det var en tidsfråga innan det skulle bli tufft, säger Anette Wickholm.

Anton Petersson, som varit med hela vägen, minns tillbaka på en turbulent tid under den sista vändan.

– Det var väldigt kul, samtidigt som det var stökigt de sista åren, även om vi hade väldigt många skickliga spelare. När vi gick upp till den gamla trean var det härligt go i föreningen som var på uppgång, säger den förre centerstjärnan.

Vad saknar du mest?

– Det är nog känslan en fredagskväll i Borgholms sporthall efter en vinst. Man går runt där och plockar sargen och ungarna springer runt och spelar. Det är sorgligt och saknaden är stor att föreningen inte finns kvar.

Tror du man skulle kunna väcka föreningen igen?

– Det tror jag. Men det krävs att någon orkar ta tag i det. Borgholm som ort borde kunna ha en innebandyförening igång. Jag tror att man enkelt skulle kunna väcka intresset bland barn och ungdomar. Även ett seniorlag tror jag är möjligt, men division 2 var nog max vad vi kunde uppnå för en ort som Borgholm. Det är många som flyttar för att plugga på annan ort och många som säsongsjobbar och så. Då skulle man behöva plocka in många spelare utifrån för att kunna avancera ytterligare. Men att ha ett lag igång borde kunna gå.

Vi är nu inne på fjärde säsongen utan Borgholms IBK som ett självklart inslag i den lokala innebandyn. Faktum är att hela Borgholms kommun är utan innebandylag på seniornivå. Endast Böda/Högby har en ungdomsverksamhet igång, men när spelarna börjar gymnasiet väljer många att söka lyckan hos andra klubbar.

– Vi bor i en avkrok och det är klart att det inte gynnar oss. Många väljer att spela i Kalmar när man bor eller pluggar där. Det är en liten rävsax för oss, säger Janne Nilsson.

Tror du att klubben kan återuppstå?

– Ja, det tror jag. Men det krävs att någon tar tag i det, för annars kommer inget hända. Det krävs engagerade föräldrar för att kunna starta något lag på ungdomssidan.

Anette Wickholm fyller i:

– Men då krävs det att det är något seriöst och att man är ett gäng som ställer upp för varandra. Det var väldigt dålig attityd på slutet och många som inte ställde upp när det behövdes. Även vi vid sidan av planen blev färre och färre, och till slut orkade man inte längre. Det blev för tungt att ro det på egen hand, liksom. Men organisationsnumret är kvar och föreningen är bara vilande.

Känslan kring att föreningen försvunnit?

– Man saknar det. Känslan att vara nere i hallen och träffa folk och vara med i ett sammanhang som en förening. Det är väldigt tråkigt och en sorg, såklart, säger Anette Wickholm.

– Jag saknar nog mest söndagarna när vi kunde ha tre matcher på raken med ungdomslag som spelade efter varandra. Det var sådan härlig stämning i hallen och föräldrar stannade ofta kvar för att se de andra lagen spela. Det var en underbar tid och man blir glad när man tänker tillbaka på den, säger Janne Nilsson.

Kunde ni gjort något annorlunda för att föreningen skulle levt vidare idag?

– Det är klart att man kunde gjort det. Vi försökte med utskick och sådant till skolor, men engagemanget från föräldrar avtog med tiden, vilket är a och o att det finns i en förening.