Del 3: Han är innebandyns (Ö)landsfader

Den 10 december 1990 bildades Färjestadens IBK av Jonas Andersson, Mikael Andersson och Emil Johansson. Efter ett par veckor kom den öländske innebandypionjären Magnus Gustafsson in i den nybildade föreningen och resten är historia.

I början var Gustafsson, som då gick i nian, enbart involverad som spelare.

Det skulle dock inte dröja särskilt länge innan tonåringen Gustafsson drog igång ungdomsverksamheten i FIBK:ens regi.

– Jag tog den första gruppen som var 79-80-kullen med Olle Thorsell, Christer Persson och Anders Bemervik, säger han.

De första fyra-fem åren var det framför allt Gustafsson, Jonas Forsberg och Ulrik Nilsson som drev på föreningen och efter några år år fanns det ungdomslag i samtliga kullar. Även om det i mångt och mycket var Gustafsson som tränade de flesta ungdomslagen de första åren, så började allt fler föräldrar engagera sig med tiden.

– Jag kom ju från fotbollsvärlden och var verkligen en fotbolls- och ishockeykille egentligen. Man ville snabbt få till ett lag i varje kull och under tre-fyra år var jag tränare för tio ungdomslag. Jag fattar inte hur det gick till? Det var egentligen helt galet. Först tränade jag lagen på kvällen och från klockan 22 till två på nätterna satt jag med administration kring träningar och matcher. Vi hade ju bara en hall i Färjestaden på den tiden och vi behövde samsas med övriga idrotter och föreningar. Dessutom tränade jag och spelade själv, säger Gustafsson och fortsätter:

– Jag satt och skrev träningsscheman till alla våra lag och gjorde något slags rullande schema där man ena veckan fick en tidig tid och andra veckan en sen. Ibland kunde det bli så att man fick träna varannan vecka, det var ett enormt pussel. Vi hade ju inga halltider liksom. Men när man brinner så oerhört mycket för något gör man allt för att det ska funka.

Under början och mitten av 90-talet blev innebandyn enormt stor på Öland och det ploppade upp föreningar här och var på ön.

– Vi hade ju SSG med Lasse Carlén som kom något år efter oss och sedan var det Mattias Carlsson och gänget i Högby och Hultenius (Jimmy) i Borgholms IBK och Stefan Hedlund i IFK Borgholm. Sedan var även Högsrum med ett par år. Det var ett jäkla drag och det var lätt att locka barn och ungdomar. Det var ju häftigt med en färgglad och rolig sport med musik och sådana grejer.

När föreningen var som allra störst hade FIBK:en lag i samtliga årskullar och i flera av dem spelade mellan 25-30 barn och ungdomar.

Hur kunde det växa så enormt snabbt?

– Jag tror att klassturneringarna som vi anordnade var mer viktiga än vad många tror. Utan dem hade vi aldrig haft den verksamheten som blev och som finns idag. Vi ville få det till en häftig upplevelse både för barnen och föräldrarna och det var rätt häftigt vilken miljö vi fick till i den gamla sporthallen. Det skulle kännas som att man var på en VM-final och för varje gång ville man bräcka den tidigare upplagan.

Till slut hade föreningen vuxit sig så pass stor att det blev ohanterbart för Gustafsson att vara involverad i samtliga lag.

– Efter några år fick jag in de äldre spelarna som jag hade tränat till att bli ledare och till slut drog jag runt 20 lag och 70 ungdomsledare som jag hade internutbildningar för med grundspel och taktik och sådana saker. Det var enormt häftigt.

Föreningen har genom åren varit en talangfabrik som fostrat många kullar med duktiga spelare som skördat stora framgångar med SM-guld och Gothia cup-vinster som resultat.

– Vi blev lite mytomspunna ett tag och det gav eko i hela Sverige, där man undrade hur vi gjorde för att få fram så många duktiga innebandyspelare. Det var några helt otroliga år där.

Efter cirka tio års ansvar över ungdomssidan var Magnus Gustafsson slutkörd och fram till början på 2000-talet lades i stort sett all ledig tid på innebandyn.

– Man har ju försakat mycket annat i livet och där runt millennieskiftet började jag lämna ifrån mig allt mer i takt med att organisationen växte. Från 2004 övergick jag från att vara spelande tränare för a-laget till att bara coacha dem. Och efter mig har många duktiga människor tagit över som gör ett fantastiskt jobb för innebandyn på Öland och i regionen.

En sak är i alla fall säker – och det är att Färjestadens IBK som sedermera övergick till FBC Kalmarsund, inte hade varit där man är idag utan Gustafssons ihärdiga arbete på ungdomssidan.

– Man hade en vision om SM-guld och att bli bäst redan där på 90-talet. Det är jäkligt häftigt att se när vi är slår Falun och är med och fajtas i den absoluta toppen i SSL idag.

Vad känner du när du ser det?

– En stolthet och glädje såklart. Det är så häftigt att vi lyckades bygga upp det från noll.

FIBK:ens Åshöjdenvandring från division 5 kulminerade påsken 2007 när laget tog klivet upp i den högsta serien. Givetvis med Magnus Gustafsson i båset.

Efter ytterligare ett par säsonger på coachbänken tackade Gustafsson för sig och lämnade över skutan till Adam Kallenberg, som är fortsatt aktiv i föreningen idag.

– Adam säger fortfarande att jag lurade in honom i det här, haha. Det är många duktiga människor som engagerat sig genom åren och det är roligt att vi kan vara där vi är nu.

Gustafsson har idag ingen officiell roll i föreningen. Däremot finns han med i bakgrunden och har en kontinuerlig dialog med tränare och ledande figurer i FBC. Dessutom är han fortsatt engagerad som tränare på innebandygymnasiet (NIU) i Kalmar.

– Det är väldigt roligt att se unga killar och tjejer från regionen utvecklas och när man får se spelare som Oskar Andersson och William Alvarmo från SSG och Oliver Samuelsson från Färjestaden i SSL är det extra roligt. Lasse Carlén pratade om det; att det vore häftigt att se spelare från olika delar av Öland på den nivån. Det är synd att han aldrig fick uppleva det själv. Han var en enormt drivande och viktig kraft för innebandyn på Öland.

Trots att uppförandet av Färjehallen var en milstolpe i Färjestadens historia, var det en del i att Gustafssons engagemang för innebandyn sakta sinade.

– Vi kände oss begränsade i och med Färjehallen. Det var inte det vi hade drömt om, även om vi var glada för att få en hall, så tog det någonstans stopp där. För min del kände jag att vi inte hade någon gräns för hur stort det kunde bli. Men när vi gick upp i högsta serien blev vi tvungna att flytta in till Kalmar och det kändes inte helt rätt.

Idag är ungdomssidan i FBC Kalmarsund inte i närheten av lika stor som under Gustafssons ledning. Istället har fotbollen i Färjestadens GoIF tagit över. För 15 år sedan var det ombytta roller.

– Då var vi dubbelt så stora som fotbollen. Sedan ska man säga att FGoIF har gjort det fantastiskt bra de sista 15 åren och har en fantastisk verksamhet. Däremot anser jag att det bästa vore om barn och ungdomar höll på med flera sporter samtidigt. Det var mycket mer så förr att man dubblerade och kunde kombinera fotbollen och innebandyn på ett smidigare sätt. Nu tappar man många duktiga spelare på grund av att man väljer bort den ena eller andra idrotten för tidigt, vilket är jättesynd.

– En sådan som Kim Nilsson hade säkert kunnat välja bort innebandyn för fotbollen om han kommit fram idag. Nu höll han på med fotbollen länge och det tror jag bara gynnade hans innebandyspel.

Tror du det kan komma fram nya ”Kim Nilsson” på Öland?

– Jag är övertygad om att det finns flera sådana spelare ute i stugorna. Men det gäller att få dem att fortsätta spela så länge det bara går.

FIBK- och Kalmarsundslegendarerna Marcus Johansson och Simon Nilsson gick även de i Magnus Gustafsson innebandyskola.

– Jag minns att jag fick lyfta ”Mackan” över sargen när han började spela i femårsåldern. Det är lite häftigt att man fått vara med på så många spelares resor från starten på det sättet.

Hur ska man få tillbaka ungdomarna till innebandyn?

– Dels tror jag inte att man ska träna överdrivet mycket i unga åldrar och på lägre seniornivå. Det viktiga är att det är roligt och att man får in glädjen i det hela. Att åka på cuper och arrangera turneringar är ett sätt att få upp intresset och gemenskapen och engagera familjerna i verksamheten. Det är en jätteviktig del i det. Sedan kan man nyttja hemsidor, sociala medier och skriva och lägga upp bilder från matcher. Sånt är viktigare än man tror för att skapa ett intresse kring det.

Men du tror att det är möjligt att vända trenden?

– Ja, absolut. Det är bara att titta på CL98 som har gjort ett fantastiskt jobb med sin ungdomsverksamhet. Det gäller att få in engagerade människor och få till en rolig och givande verksamhet.

Vidare konstaterar Gustafsson att det i dagens samhälle är svårare att locka ideella ledare än vad det var för 15-20 år sedan.

– Där tror jag att man mer måste titta på att få in avlönade tränare även på ungdomssidan. Det är den krassa verkligheten.

Gustafsson menar att den sanna föreningsandan sakta men säkert suddats ut.

– Den där klubbkänslan finns inte kvar idag och där talar jag både för fotbollen och innebandyn. De sista 20 åren har ungdomarna hållit på med att spela managerspel där man byter klubb hur som helst. Man sitter framför datorn och byter lag och då kan man göra det även i verkligheten. Det blir en enorm smäll för landsbygdsföreningar och eldsjälar som lägger ner hela sitt liv i en förening och att spelare kan byta till en likvärdig klubb för ett par fotbollsskor eller en innebandyklubba, istället för att hjälpa till i föreningen genom att vara ungdomsledare eller i någon annan roll, känns jättekonstigt.

– Mest tråkigt tycker jag att det är i Borgholm. Där önskar man ju att det ska kunna komma fram en eldsjäl som orkar dra igång det. En gammal spelare eller något liknande. Underlaget borde ju finnas där och jag hoppas verkligen att man kan få igång det igen.

Tidigare i veckan hade Gustafsson ett flera timmar långt möte med Christoffer Suominen, ungdomsansvarig i Kalmarsund, där syftet var att hitta en väg framåt för att fler ungdomar i regionen ska välja att fortsätta med innebandyn så länge som möjligt.

– Det är nyckeln till allt. Att man börjar på ungdomssidan. Det är den vikande trenden bland ungdomarna som gjort att så många föreningar tvingats lägga ner. Satsar man hårt på att få till en bra och rolig ungdomsverksamhet har man mycket vunnet.

När Färjestadens IBK gick upp i elitserien gjorde man det med 80 procent egna produkter. I dagens Kalmarsund ser det helt annorlunda ut.

– Så är det ju. Vill man satsa enbart på egna spelare så får man nöja sig med att ligga någon eller några serier lägre ner. I eliten ser det ut så, oavsett idrott, att man plockar in spelare både från internationellt håll och från olika delar av Sverige.

Finns det inga nackdelar med det?

– Jo, det kan ju vara den lokala anknytningen och intresset i så fall. Men någonstans är det vad som krävs om man vill vara med och fajtas om ett SM-guld. Däremot har vi FBC Ungdom i division 1 som är med och krigar om en allsvensk kvalplats. Det är viktigt att ha det mellansteget, så man inte tappar spelarna som inte fick plats i elitlaget.

Efter flera inhopp i FBC-organisationen med olika typer av uppdrag trivs Magnus Gustafsson i den mer tillbakadragna innebandyrollen.

Du är inte sugen att kliva in i rampljuset igen?

– Nej, då vet jag att det blir svårt för mig att bromsa. Jag har svårt att dra gränsen där det blir alldeles för mycket engagemang. Nu har jag små barn som är på väg att växa upp och det är väl inte helt omöjligt att jag engagerar mig som ledare för dem senare, även om jag försöker hålla mig ifrån det.

Årligen får Magnus Gustafsson erbjudanden om olika tränarjobb och under årens lopp har Mr. FIBK konstant tackat nej.

– Södra Kärr var på mig som spelare när de låg i högsta serien, men jag visste att det skulle gå åt skogen här då med ungdomssidan. Sedan fick jag anbud som tränare från ett lag i Schweiz som rent ekonomiskt hade varit bra, men det var i samma veva som vi gick upp i högsta serien med Färjestaden och innerst inne ville jag aldrig flytta. Jag var för fäst med föreningen och familj och vänner här. Det fanns ingen klubb i hela världen som hade kunnat få mig att byta eller flytta härifrån.

Del 2: Högbys gyllene trio om sitt livsverk

Del 1: Borgholms IBK:s uppgång och fall

Krönika: Innebandydöden på Öland kommer slå hårt mot Kalmarsund