Anderberg: ”Springer som en tok för att hänga på pensionären”

”Vem var det där egentligen?”, utbrister jag i omklädningsrummet till min kollega Magnus Jansson. Svaret gör mig lättad, glad.

Jag vågar påstå att det är höst nu. För jag har tagit mig in på gymmet till löpbandet. Det sistnämnda är ett skällsord för många, i nivå med ”husbilsfolk”. Men till er säger jag bara: ”Ut och spring själva när en nyckfull regnskur får extra skjuts av vinden från havet på östra sidan. I beckmörker, med pannlampa.”

Själv har jag en hatkärlek till löpband. När jag nu klev inomhus bestämde jag mig därför för en otroligt låg ribba. Jag vet att om min tävlingsdjävul får för sig att pusha kilometertider kommer det vara ångestladdade steg varje lunch in till gymmet i vinter. Devisen – bättre att springa långsamt än inte alls.

Därför klev jag igång på ett såsigt 6:20-tempo förra veckan. Det går att lufsa runt och lösa en Rubiks kub samtidigt – rentav koncentrera sig på IKEA-beskrivning och begripa den.

Men så ställer sig en man i 65-årsåldern bredvid mig. Matar in hastigheten. Benen går igång som taktfasta trumpinnar. Jag sneglar. 5:30 minuter per kilometer.

Känslan. Ni som vet ni vet. Benen vill inte men har inte ett dyft att säga till om. Huvudet bestämmer: ”Klart vi hänger på”. Och tempot är helt ärligt fortsatt en baggis.

Jag springer ett par minuter. Sedan anar jag något i getögat. 5:15. Jag har gett mig in i leken, kan inte vika ner mig. Svarar med 5:10.

Minuterna som följer är som en pokermatch där båda spelarna tycks sitta med ohyggliga kort. Det är självklart att åtminstone syna korten men helst höja insatserna – det vill säga hastigheten. Han höjer med sex sekunder, jag tar nio. Han till 4:45. Jag 4:42.

När jag varit igång i 20 minuter ser jag pensionärens hand röra sig igen. Benen som ett trumsolo, finstämt över löpbandet. Jag sneglar med fruktan nu. Vill inte se – kan inte låta bli.

4:30. Jag som skulle såsa, lufsa. Ha otroligt låg ribba.

”Jag borde inte. Det är idiotiskt. Lugna ner mig”. Tänker jag. Förståndet. Men det är lika chanslöst som benen. Och handen är känslokall, som att den gladeligen skickar en elstöt rätt ner i fotsulorna.

I tio minuter krigar jag. Jag springer som en tok för att hänga på pensionären. En och en halv kilometer längre än det var tänkt på min halvtimme.

Pensionären räcker sprayflaskan med rengöringsmedel till mig efteråt.

Jag försöker svara något utan att flåsa. Stänger munnen, för det känns som tungan vill hänga ut likt en Berner Sennen som fått korn på en kanin.

”Jag skulle ta det lugnt idag men det är svårt.”, säger han. Inte ens andfådd. Och när jag tar kliven upp till omklädningsrummet så går han ut till träningsmaskinerna. Löpbandet var bara uppvärmning…

”Han såg bekant ut”, säger jag till min kollega Jansson.

”Det var Kjell Andersson. Nicklas Wibergs före detta tränare”.

En riktig friidrottslegendar alltså. Pensionär numera. Från jobbet alltså. Formen, den har inte gått i pension. Det kan jag intyga.