Det första jag ser när jag kliver in på hemtjänstens lokaler i Algutsrum är personalens arbetskläder som hänger på rad. Det får mig att tänka på en brandstation när ”larmet går”. Och visst finns det likheter. Det handlar ju om en slags utryckning i Människohjärtats tjänst. Dygnet runt. Årets alla dagar.
Klockan är 07.00 när Camilla Andersson har ett möte med sina kollegor för att gå igenom den kommande dagen. Då talar man om vem som ska ta vilken runda. Om det är något speciellt som behöver göras, händer eller ska planeras om. Tidigare fanns det en anställd som schemalade de olika besöken men nu har gruppen börjat jobba enligt den nya så kallade ”Mörbylånga modellen”:
– Det betyder att vi numera planerar våra egna rundor. Vi har tre veckor som vi rullar på dag och kväll. Målet är att det ska vara en så personcentrerad vård som möjlig och att det ska finnas en kontinuitet vad gäller personal. Mina rundor pågår mellan 7.30 -15.30 sedan tar kvällsgruppen över vid 15.30 och jobbar till tio på kvällen. Natten planerar sina egna rundor. Så det är tillsyn dygnet runt för de som behöver det.
– Något jag märkt inom hemtjänsten är att de jag möter ofta behöver extra kärlek, någon som bryr sig, någon att prata med. Många av de vi träffar är så tacksamma att vi är där, lyssnar och delar tankar med dem.
I bilen berättar Camilla att personalen i hennes grupp ofta lagar mat:
– Det görs ju inte överallt och jag tycker det är jättetrevligt att vi gör det. Ibland vill någon ha kroppkakor och då åker vi och hämtar det.
Vi stannar framför ett lågt, litet hus. Där bor Birgit som tidigare bodde hos sin son men nu får hjälp sex gånger per dag av hemtjänsten som har specialnyckel till ytterdörren när de kommer. Varje omsorgstagare får själv välja hur de vill ha det.
Birgit sitter på sin stol vid sängen och väntar: ”Vad fin du blev, säger Camilla med hög, glad röst till Birgit som hör lite dåligt och just har klippt sig. De skrattar. Beundrar blommorna på Berits nattduksbord som står kvar sedan hon fyllde 84 år. Camilla berättar för Birgit vad hon ska laga för mat, att Birgit gärna får hjälpa till att skära salladen.
– Birgit var en riktig ”matmor under alla sina år som lantbrukare, berättar Camilla som därefter vänder sig till Birgit och ber henne att gå på toaletten ”så de har det undanstökat innan de ska laga mat”.
Birgit är på gott humör. Tar sig fram till toaletten med hjälp av sin gåstol och efter stund tittar Camilla in i sina sterila arbetskläder för att hjälpa till. Efteråt när Birgit sitter vid bordet och skär isbergssallad, säger hon spontant:
– Allting är bra, jag har så duktiga tjejer som kommer hit och lagar god mat. Jag är så bortskämd. Får så fin hjälp här hemma.
Hon har varit lantbrukare i hela sitt liv. Var gift med Sigvard som dog för fem år sedan.
– Han var så himla snäll. Vi hade 20 mjölkkor. Köttdjur och massa kalvar.
Camilla berättar att det självklart kan bli stressigt att hinna med allt. ”Det är så det är i verkligheten”
– När jag började i det här yrket hade vi mer tid till allt. Men med åren har behoven ökat och personalbristen är ett återkommande problem inom hemtjänsten i hela Sverige.
I Mörbylånga kommun gick man i våras ut med ett internt mejl där man bad personalen om hjälp. Det gjorde att flera chefer i kommunen valde att lämna sina skrivbordstjänster och skjuta på sin semester för att hoppa in i hemtjänsten.
– Jag tycker det är positivt. I slutet av sommaren ska det utvärderas tillsammans med socialchefen, säger Camilla Andersson.
Vi åker vidare. Kommer till Stina som sitter på trappan tillsammans med katten och väntar. Hon kikar med pigga ögon på min kamera och ställer frågor. Camilla berättar att det blir potatismos med strömming från dagen innan, som Stina har önskat.
– Kom ihåg att katten inte vill ha varm mat, säger Stina som gillar att ”rå sig själv”
Stina gifte sig med Rune när hon var 22 år. Tillsammans har det haft flera lantgårdar. Byggde till och med en helt ny. Sedan tog sonen över och nu barnbarnet. Men Stina hann också jobba som telefonist.
– Då brukade jag ”tjuvlyssna” på lite smarriga saker,. Det gick av bara farten.
** Hur kan du se ut som 64 år när du är 92 år Stina?
– Jag har rört mig mycket och varit en bondkärring, skrattar Stina.
Stina och Rune var ofta ute och dansade. Jag berättar att jag dansar Zumba. Stina vet inte vad det är. Jag visar att man vickar väldigt mycket på höfterna fram och tillbaka. Och även på rumpan. Till sist står vi där på hennes trappa med Camilla och Frasse och rör oss som i något som mest kan liknas vid en ”hula-hula dans”.
– Tänk Anja, att du fick Stina att dansa, skrattar Camilla innan hon skyndar vidare till en omsorgstagare på östra sidan som har ett krånglande larm.