Har ni hört talas om Kappelkriget?

Jo det är namnet på det sista, riktigt rejäla sockenslagsmålet på Öland, och det utkämpades på en nykterhetsfest vid Kapelluddens fyr söndagen den 16 augusti 1885. Bredsättrabor och Egbybor slogs mot Lötbor, och bataljen var ett led i dåtida osämja mellan socknarna, alltför dunkel att genomskåda och bedöma.

Slagsmålet ledde till en rättegång som varade i två år, och tio kämpar blev slutligen dömda för misshandel.

Kappelkriget var dramatiskt. Med stöd av muntlig tradition, tidningsreferat och häradsprotokoll går det få full klarhet i vad som tilldrog sig den vackra augustisöndagen nere vid S:a Birgittas kyrkoruin, och det går att namnge slagskämparna. Nyheten om Kappelkriget spreds för övrigt inte bara i svenska tidningar utan nådde till och med USA, där svensk-amerikansk press stolt hyllade ”vikingalynne, mandom, mod och morske män”.

Så här var det:

Sommaren 1885 hölls många nykterhetsfester i Kalmartrakten och på Öland. Goodtemplarorden var på frammarsch, och 1882 hade Logen Borgholm instiftats. Åren därefter fick både Köping och Räpplinge loger. I Bredsättra var fyrvaktaren Oskar Olsson vid Kapelludden gripen av nykterhetsrörelsen och anordnade tillsammans med några likasinnade en fest, som annonserades till den 16 augusti. Talare blev skollärare Emil Lindvall i Gärdslösa och Logen Borgholms hornorkester hade lovat medverka.

Fyrvaktaren Olsson hade klätt S:a Birgittas ruin med björkar och satt in bänkar där. Vädret var idealiskt och folk strömmade till, en del av intresset för nykterhetssaken, andra av lust att driva gäck med den, de flesta därför att folkfester var ett ovanligt och efterlängtat nöje i bygden. En hel del gott folk torde haft ett mycket vagt begrepp om vad en nykterhetsfest gick ut på. och de hade stärkt sig till övermåtta ur medhavda brännvinskaggar.

Till början lugnt

Festen började med lekar i det gröna. ”I början avlopp allt lugnt, men snart infunno sig goodpimplare, som av gammalt ju ej kunna tåla nyktert folk. Dessa visade sitt hurtiga mod genom att störa de fredliga lekarna, och till och med fruntimren fick sina knuffar” (Ölandsbladet 19/8). Inne i ruinen samlades man sedan till föredrag av skollärare Lindvall. Men där hade de överförfriskade föga lusta att sitta tysta och lyssna till manande ord om avhållsamhet, utan avbröt talet med gyckel och dumheter och till slut med ett sådant oväsen, att Lindvall tvingades ned från talarstolen.

Karlar från Bredsättra, särskilt Johan August Johansson i Ormöga och August Petersson i Gåtebo retade och ofredade Lötborna. Egbyborna stod på Bredsättrabornas sida. Enligt tidningsprotokollet tog Olof Larsson i Mörby till slut Olof August Jonsson i Egby i rockkragen , sägande: ”Ni hava hela dagen velat få slagsmål igång, men nu skolen ni få se på annat!”.

Blod flöt

Så var slagsmålet igång, så snart man hunnit utom kapellmurarna. ”Ett tu tre började ett förfärligt tumult; stakar och stänger, till och med vattenämbar och stora stenar veno härs och tvärs, så att kvinnor och barn, skyldiga och oskyldiga träffades av dessa vapen; blod flöt, som det sägs i strömmar, ett sorl, en jämmer och svärjande utan all beskrivning uppstod. Goodtemplarnas trumslagare sprungo med trummorna framför sig allt vad tygen höllo för att värja livet” (Barometern 19/8).

”En person ville kasta av sig rocken för att mera ledigt kunna kämpa, men omgavs av fem fruntimmer, som sökte hålla honom i styr. En fick fatt i en brunnskrok, bröt av staken och slog omkring sig, så att det smällde i skallarna” (Ölandsbladet 19/8).

Denna brunnskrok förekommer ofta i vittnesmålen under den rättegång som följde. Den var tydligen det bästa vapnet, som alla ville ha. Victor Johansson i Egby lyckades erövra den och slå Olof Larsson i Mörby i huvudet, så att han föll omkull.

Med stora stenar och brunnskroken drevs Lötborna på defensiven och tvingdes retirera ner till stranden, där deras båtar låg. De förföljdes med stenkastning långt ut i sjön. Småpojkar försåg kämparna med lämpliga kaststenar. Folk från Löt och Egby, som denna vackra dag valt att båtledes fara till Kapelludden, fick sina båtar förstörda och tvingades gå hem. De som åkt skjuts upptäckte, att stora stenar lagts i hjulspåren. Det var ett elände.

”Blodsfest” var rubriken över Barometerns reportage 19/8. Tre dagar senare stod att läsa i tidningen: ”I måndags, den 17 augusti, var tummelplatsen besökt av en mängd festbesökare, vilka under tumultet förlorat en hel del klädespersedlar. Somliga hade förlorat en eller bägge skorna, en eller bägge handskarna, sjalar och sjaletter med mera, som eftersöktes. Det löjligaste av allt är, att en karl tappade en syster och ett föl som han likaledes eftersökte i måndags. Huruvida han funnit de förlorade, förmäler icke historien, men nog var väl den brodern bra vimmelkantig, då han reträtterade och icke märkte att han saknade systern och fölet. Fyrvaktare Olsson, som i sin välmenhet var orsaken till festen hållande och därför haft mycket arbete och omkostnader lärer vara förtvivlad över att nöjet nu förvandlats till blod, gråt, skärn och rättegång”.

Tinget

Och rättegång blev det minsann. Slagsmålet polisanmäldes omedelbart, och redan på tinget den 9 september instämde kronofogden J H Eneman 13 män, anklagade dem för att ”å allmän väg och plats ha varit starka drycker överlastade, fört oljud, även i övrigt uppfört sig på förargelseväckande sätt, begått hemfridsbrott samt med livsfarliga vapen misshandlat flera personer”.

Av de 13 frikändes 3: skomakare August Petersson, Gåtebo, bondsonen Johan August Johansson, Gåtebo, och bondsonen Johan Petersson, Ramsättra.

De övriga tio rannsakades vid inte mindre än åtta ting, tills domen slutligen avkunnades den 2 juli 1887. Många vittnen hade då inkallats av båda parter, och tingsprotokollen är långa och omständliga. Alla uppkallade vänner och bekanta att vittna till sin fördel.

När vittnenas intygande om våld inte räckte beslöt häradsrätten att ålägga sex svarande att med ed betyga, att de inte kastat sten eller använt brunnskroken, det vill säga livsfarliga vapen. Ingen ansåg sig kunna begå eden.

När domen avkunnades ansåg häradsrätten dock icke att Kapelludden var allmän plats, inte heller att någon begått hemfridsbrott – så som kronofogdens anklagelse hävdat – utan dömde svarandena endast för misshandelsbrott.

I domboken står att läsa: ”Då ingen av våldsgärningarna, såvitt visats, medfört skada, som kan svårare anses än vad i 14 kap 13§ i straffläagen säges, prövar häradsrätten i kraft av nämnda lagrum, jämfört med strafflagens 7 Kap 4 § rättvist dömda svaranden att böta.”

Drängen Viktor Johansson, Kläppinge, 40 kronor. Arbetaren Anders Johan Nilsson, Kläppinge, 75 kronor. Drängen Johan August Johansson, Ormöga 60 kronor. Bondsonen Johan Petter Emanuel Petersson, Egby, 70 kronor. Bondsonen Victor Johansson Egby 50 kronor. Drängen Olof August Johansson, Egby, 25 kronor. Drängen Anders Carlsson, Egby, 100 kronor. Skräddaren Carl Danielsson, Löt, 70 kronor. Bonden Olof Larsson, Mörby, 55 kronor. Bondsonen Olof Alfred Persson, Mörby, 75 kronor sat att betala vittnenas resor.

Den som så hava kunde, betala böterna. De andra fick sitta i Kalmar fängelse på vatten och bröd, Man kunde om man önskade, sitta av en del och betala en del. Det påstås, att någon stack iväg till Amerika från alltihop.

Kappelkriget var ju egentligen en bedrövlig historia. Men inte bara så. Det rensade luften! En Egbybo, som hört sin mor berätta om Kappelkriget, säger: ”Hur det nu var, så blev det lugnt efteråt. Det var som när ett åskmoln laddat ur sig”.

Man tyckte, att slagskämparna ändå var ena karlakarlar. Hjältegloriorna började skimra, och historierna kom i svang. Än i dag berättar i Egby om Victor Johansson, att han i sin ungdom aldrig försummade ett slagsmål. En gång, då han kom för sent till ett, grät han. Victor Johansson blev välbeställd bonde i Ytterby och ansågs på sin ålderdom vara en stillsam och försynt man.

Det har nu gått jämt hundra år sedan Kappelkriget, men historier är långlivade. Fråga gammalt folk, så får ni kanske höra mer om det.

Skriven av Marie-Louise Sallnäs

Publicerat i Ölandsbladet, torsdagen den 15 augusti 1985.