Källan

Vi vet det så väl. Sedan några år är det ständigt aktuellt – för oss på Öland och för många andra på många andra platser i Sverige. Det har kommit nära, bristen på det livgivande och livsnödvändiga vattnet.

Vi visste det minsann innan också. Men det var inte så nära, det var inte vi som drabbades.

Fortfarande är de flesta av oss inte så väldigt påverkade. Så länge vi kan vrida på kranen och få vatten att laga mat med, vatten att tvätta oss med, vatten att dricka.

För andra är det betydligt värre. För dem som behöver stora mängder vatten till sina djur och som inte kan öppna någon kran. Som får lita till egna brunnar där vattnet i vanliga fall porlar och fyller på. När vattnet sjunker undan, när källan torkar – då är nöden nära.

När källan torkar. När vattnet, det livgivande, tar slut. Det kan lika gärna vara källan i mitt inre, kraften och kreativiteten. När det blir torrt och kraftlöst och jag inte längre orkar. När kroppen blir trött och hjärnan brinner. Då behöver jag hitta fram till källan. Då behöver jag påfyllning någonstans ifrån. Men var kan jag hitta det jag söker?

När vattnet torkar ut i brunnen som tidigare har varit en trofast källa kan vi leta efter nya platser, nya borrhål, nya vattenådror. I bästa fall finns de där vi söker. Och vatten kan återigen ge liv åt växter och djur.

När kraften och kreativiteten i mitt inre tar slut. Då är det svårt att orka leta efter det som ger nytt liv, ny kraft och ny livsglädje. Vi behöver hjälp. Vi behöver någon som kan sitta bredvid. Kanske bara tyst. Bara nära. Finnas till hands med orden ”du är inte ensam”.

Då kan källan sakta börja porla fram igen. Kraften, glädjen och livet kan börja glittra och orken komma tillbaka.

Och jag som under en tid behövde hjälp kan få vara den som hjälper någon annan. Hjälper någon att hitta den livgivande källan. Genom att bara vara nära.