Det lilla blir det stora
Det är inget konstigt. Vi vet det nog var och en av oss – att de många små stunderna tillsammans blir något större. En minut och en minut och en minut – snart har de blivit till en timma som blir till en dag, som blir till en månad och ett år – som blir våra liv. Allting börjar med det lilla.
De många små insekterna, eller pollinatörerna, gör med sitt arbete att naturen utvecklas. Att blommorna blommar och att fruktträd och buskar ger oss frukter. Ger oss näring, oavsett om vi gör sylt, saft, marmelad eller kräm av det. Eller äter frukterna och bären som de är. Känner smaken av färska jordgubbar, solmogna tomater, färdiga sommaräpplen och så mycket mer.
”De människor som fått ut mest av livet är inte de som har levt ett sekel utan de som har levt varje minut.”Sidonie Gabrielle Colette, fransk författare, 1873-1954.
Men inte bara det – kretsloppet innebär att fåglarna hittar sin mat. Så att de nykläckta ungarna i boet får näring och kan växa till vuxna individer. De som fyller sin plats i vår miljö och dessutom är till stor glädje för fågelskådare och alla andra som hör det glada kvittret från tidig morgon till sen kväll igenom våren och försommaren.
Det lilla blir det stora.
Det gäller allting. Relationer, klimat och miljö och samhället där vi bor. Och människorna som vi umgås med och lever nära liksom platsen där vi bor. Det är en liten, liten del av det större. Vårt land. Vår värld.
Därför är det så viktigt! Att vi tar ansvar för hur vi formar våra handlingar och vårt liv. Det är jag själv som avgör om jag vill skvallra, vara elak eller missunnsam eller om jag vill vara vänlig, ha en god inställning till mig själv och till mina medvandrare i världen.
Jag önskar att vi kan känna hur varje liten handling växer och blir till något större. Och att det då blir enklare att välja det som är gott. Just därför att det lilla blir det stora. Det är upp till oss hur världen skall se ut – åtminstone i vår närhet.
Jag mötte
Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.
Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.
Nils Ferlin, ur Med många kulörta lyktor, 1944.