Arbelunda är en idyllisk öländsk radby men när ladugården intill vägen, mitt i byn, började brinna blev det stor dramatik. Risken för att branden skulle spridas till andra byggnader var överhängande. Alexander Deurell Petersson och hans familj bor grannar med ladugården och var hemma den dagen på grund av förkylningssymtom.

– Jag var ute en sväng vid kvart i elva och kände att det luktade lite bränt men tänkte att det var någon i byn som eldade och sedan funderade jag inte mer på det, säger Alexander Deurell Petersson.

Men en och en halv timma senare kom en turist in och skrek att det brann i ladugården bredvid.

– När jag kom ut var det helt övertänt. Det var stora lågor som slog upp i skyn.

Det var larmat till räddningstjänsten men Arbelunda ligger en bit från närmaste brandstation och det skulle ta en stund innan de var på plats. Alexander insåg direkt att spridningsrisken var stor till deras egen lada som ligger bredvid, med bara någon meters avstånd. Han, hans sambo Patrize och mamma Britt-Marie, som också bor i byn, var handlingskraftiga. De började dra fram slangar för att försöka kyla med vatten.

– Vi hade två slangar och sprutade med men jag märkte snabbt att det inte var tillräckligt.

Han startade upp sin lastmaskin och samtidigt fortsatte Patrize och Britt-Marie att spola vatten i deras lada för att kyla väggarna.

– Jag knuffade ner gaveln på ena långsidan för att begränsa branden och sedan började jag ösa med grus och makadam, från högar som låg intill, för att försöka kväva elden.

– Jag klättrade också upp i skopan och spolade vatten uppifrån men det gav jag upp efter en stund då delar av plåttaket gled ner mot lastmaskinen. Jag ville inte att det skulle börja brinna i den också.

Det var verkligen handlingskraftigt i ett det läget...

– Det var panik! Men vi var tvungna att försöka göra något för att få ner elden. Hade vi bara stått och kollat så hade vårt också börjat brinna.

Efter ungefär 20 minuter kom räddningstjänsten och kunde påbörja släckningsarbetet.

– Jag vet inte hur viktig vår insats var men jag tror nog att det gjorde någon nytta i alla fall. Nu i efterhand kan vi se att väggarna i vår lada har börjat förkolna så det var inte långt borta att vårt också började brinna. Vi hade också tur med vinden att den inte låg mot vårt.

– Räddningstjänsten sa att om de hade kommit tio minuter senare så hade vårt också brunnit.

Hur känns det nu efteråt?

– Det är mycket känslor och det känns helt ofattbart. Man känner sig så maktlös i en sådan situation. Jag har fått mer respekt för elden nu och märkte att jag var mer försiktig än vanligt när jag skulle elda i vår kamin igår.