En husbyggnad med elva lägenheter som totalt kollapsat i branden. Bilderna får magen att svida till.

Redan när det första larmet kom vid 17.50-tiden om brand i flerbostadshus på Västra Kyrkogatan så väcktes oroskänslorna.

Men ibland kan det där larmet vara en glömd spisplatta och snabbt åtgärdat. Så var det inte den här gången.

Efter samtal med kollegan Kenth som snabbt var på plats, så stod det klart att det var illa. Vår gemensamma vän stod på trottoaren och tittade upp på ett brinnande inferno. I lägenheten fanns allt, kvar fanns bara kläderna på kroppen.

Bränder är något av det jävligaste som finns. Det dyker upp så många frågor. Hur och varför är förstås de vanligaste, men i totalbränder finns det sällan något kvar som säkert kan ge besked.

Samtidigt är det inte sällan som de drabbade får dåligt samvete, för att den där bilden från dotterns första skoldag aldrig kopierats eller att gammelfarmors gamla brosch inte förvarats i...ja, något.

Vem hinner liksom det i vardagen? Allt ska göras även en sketen tisdagseftermiddag och så...plötsligt är allt borta. Precis allting.

En av mina första intervjuer någonsin var med en familj i Sandby som fått hela sitt hus nedbränt annandag jul 1988. Jag var 15 år gammal och det går med rätta att ställa sig frågan om jag var lämpad för uppdraget att ”göra en grej med familjen” några dagar senare.

Insikten slog mig hårt mitt i intervjun, den här familjen hade verkligen förlorat allt.

”Barnens julklappar också då?”, frågade jag och det kan ha varit den dummaste fråga jag ställt under mina 35 år som reporter.

Från rummet bredvid där jag satt med pappan hörde jag mamman snörvla till och snabbt gå ut. Den där dockan eller vad det nu var, som dottern längtat så länge efter...

Varje brand jag nu närmar mig i jobbet så har jag det där i bakhuvudet.

”Men vi klarade oss själva i varje fall, det är viktigast”, sa pappan när intervjun var över och kramade yngsta dottern som satt i hans knä.

Det bär jag också med mig. Livet är ändå viktigare än allt annat.