Folkrörelseluft
Företrädare för svenska politiska partier, särskilt S och C, brukar gärna använda det gamla, hederliga begreppet folkrörelse när de talar om sitt parti. (KD har en variant på temat och talar om verklighetens folk). Vi medborgare och valboskap ska bibringas bilden av enorma folkmassor som fylkas bakom Stefan Löfven eller Annie Lööf på marsch mot en hägrande och ljus framtid.
Verkligheten ser dock något annorlunda ut. Häromveckan kablades nyheten ut att S hade tappat så många medlemmar att antalet nu låg under 100 000. Men kurvorna ser likadana ut hos de övriga traditionella partierna. M kan till exempel bara skryta med 40 000 medlemmar, medan Folkrörelsecentern kan visa upp lika många medlemmar som det finns aktiva badmintonspelare cirka 30 000. Skulle någon genial partisekreterare på Miljöpartiet komma på den briljanta idén att kollektivt värva Svenska Bouleförbundet med 15 000 medlemmar, skulle partiet genast fördubbla sitt medlemsantal.
På 20 år har över 300 000 partimedlemmar försvunnit, och statsvetaren Tommy Möller konstaterar också (i Dagens Samhälle) att:
Om inte rekryteringen av nya medlemmar prioriteras blir det så uppenbart att partierna bara är tomma skal.
Pengar är dock inget bekymmer. Medlemsavgifterna står enligt en rapport från Timbro (Det politiska bidragsberoendet) för enbart tre (3) procent av intäkterna. Resten kommer från donationer och framför allt miljarder i partistöd som skattebetalarna generöst strösslar ut.
Nej, pengar är inget bekymmer, men det är däremot rekryteringsbasen. Minskar urvalet får vi allt mer orutinerade politiker i en tid som inte precis blir allt mindre komplicerad. Svend Dahl tog upp problemet i sin avhandling 'Efter folkrörelsepartiet' som kom ut härom året. Han pekar på en bestämd risk som han ger uttryck för (i DS):
Risken ökar att politikerna hamnar i händerna på tjänstemännen.
På lokalplanet är tendensen densamma. Och det är precis det vi har pekat på här i Ölandsbladet ett flertal gånger. Ett påpekande som alltid brukar irritera de folkvalda, men som inte är mindre sant för det.
Varför har det då blivit så här?
En orsak kan vara att det inte finns någon egentlig ideologisk kamp mellan olika system längre. Fråga vilken partigängare som helst som råkar befinna sig i närheten varför han/hon är medlem i just det partiet och floskelmaskinen drar igång med värdegrunder, jämlikhet, feminism, miljö med mera, med mera. Tänkare som Edmund Burke, Adam Smith, David Ricardo, John Rawls, eller varför inte Karl Marx - namn som varenda svensk gymnasist för 30 år sedan åtminstone hade en hum om, är sedan länge döda. Det är politisk filosofi, teoribildning och tankeutbyte också. Alltså döda.
En stat organiseras efter vissa bärande principer. Det är således lika korkat att tala om bildningshögfärd som att påstå att de arbetare som lagt grunden till katedralen i Reims eller Turning Torso är byggjobbarhögfärdiga.
På dagens svenska politiska spelplan rör sig alltså inte kampen om olika tankesystem, utan för det mesta enbart om enstaka frågor som blir aktuella av en eller annan orsak. Det kan vara allt från invandring till höjd pension. Ytterst få folkvalda representanter följer en rak kurs. Färden blir tvärtom alltmer vinglig i takt med de opinionsstormar som olika särintressen kan dra igång.
Den alltför tidigt bortgångne tänkaren och journalisten Anders Isaksson presenterade i sin bok 'Den politiska adeln' en hel del förslag för att vitalisera demokratin. Dit hör exempelvis: tätare val till riksdagen, omsättning av ett antal mandat i samband med årliga kommunalval i någon utvald region (som garanterat skulle dra in medborgarna i politiken och där retoriken plötsligt skulle verklighetsförankras på ett ständigt och direkt sätt), fördelning av åtminstone en del av partistödet direkt till riksdagsledamöterna, och så vidare, och så vidare.
Till skillnad från ovan nämnda Burke, Smith med flera, är dessutom Isakssons bok något mera lättläst, vilket gör att även genomsnittspolitikern bör kunna stava sig igenom den.
