Adel(s)-klassen synad

När bonden Olof Larsson från Löt kom till riksdagen år 1809 blev det genast tal om att höja riksdagsmännens dagsersättningar; det tyckte de flesta riksdagsmännen var en helt lysande idé, men inte Olof från Löt. Istället sade han:

”Jag vill inte ha mer betalt, det var inte därför jag åtog mig uppdraget och vad skulle dom säga hemma på Öland om jag skodde mig... Jag reder mig på det jag får...”

Olof Larsson ansåg att han hade fått ett förtroendeuppdrag, nämligen att företräda dem som bodde i Ölands norra mot, och det gjorde han så gott han kunde, bland annat talade han skarpt emot adelsklassens alla privilegier, fideikommissgodsen och han var kritisk till enskiftet av jorden, som han ansåg enbart gynnade godsherrarna - han hade en naturlig och instintinktiv misstänksamhet mot all överhet - och, han ingick inte i överheten, han var istället överhetens skarpa motståndare.

Det är lätt att tänka sympatiska tankar om bonden Olof från Löt när man samtidigt läser nyutgåvan av Anders Isakssons klassiska bok ”Den politiska adeln” (Bonnier pocket). Om ni hinner läsa en bok i sommar, ta då denna och ni blir uppfriskade av ett spänstigt språk och intellektuell skärpa, svensk journalistik och samhällskritik när den är som bäst.

Anders Isaksson beskriver politikens förvandling från förtroendeuppdrag till ett välavlönat yrke med goda karriärer, framförallt för några få men mycket stora släkter och familjer i Stockholmsområdet. Det är socialdemokratin det gäller, och Anders Isaksson drar sig inte för att dra paralleller till maffiafamiljen Sopranos där alla är släkt med varandra. Detta gäller Mona Sahlins familj och släkt, Per Nuders familj och släkt etc etc. Alla är ingifta, kusiner, bryllingar, tremänningar, frånskilda, omgifta , sambos, särbos och föder barn i ett utomordentligt komplicerat pussel som om det grafiskt framställdes skulle se ut som ett elektriskt kopplingsschema. Rent stötande för den allmänna moralen är hur Göran Persson befordrat den lönande karriären för sin blivande hustru, Anitra, man tror inte det kan vara sant, men det är det.

Citat:

-----------------

”EU har bland annat skyddstullar mot odlad lax. Detta för att ”skydda” unionens laxodlare från konkurrens från billig norsk lax.

Nu är saken dock den att EU inte har så värst många laxodlare. Så det hela har i princip blivit en rak prishöjning för konsumenterna.

För varje krona som EU:s laxodlare tjänar på dessa skyddstullar – så läggs en kostnad på bortåt 70 kronor på det pris vi betalar i affärerna.

Detta måste vara något slags rekord i idioti...”

-----------------

Henrik Alexandersson på sin blogg