Kränkning – av vem?

Det är sannerligen lågt till tak i den svenska debatten. Utrymmet för fritt tänkande är minimalt, om man inte ylar med dem som sätter råmärkena för vad som är politiskt korrekt. Man tvingas balansera och följa den smala stig man har att vandra, om man vill undvika att bli medialt hudflängd eller – ännu värre – anmäld och lagförd för vad man sagt eller skrivit. (Inte ens den som framför en betraktelse i en frikyrka undgår detta öde). Men den debatt som uppstått kring ett yttrande av Dag Sandahl har inte att göra med kyrkorummet. Det handlar enbart om hans ordval vid samtal med ett par kvinnor om äktenskapsbegreppet, en av den svenska kyrkans just nu mest värdeladdade frågor. De båda kvinnor som anmält honom till biskopen i Växjö hade alltså uppfattat hans sätt att uttrycka sig såsom kränkande.

Någon anmälan hade förmodligen inte gjorts om yttrandet inte hade fällts av just Dag Sandahl. Beträffande honom har ju kvinnorörelser både inom och utanför svenska kyrkan hissat pestflagg alltsedan hans motstånd mot kvinnliga präster. Ändå har han, kanske för den kyrkliga fridens skull, accepterat att verka tillsammans med kvinnopräster. Men nu handlar det om en annan påtvingad kompromiss: kyrklig vigsel av samkönade par. Beslutet röstades igenom av en kvinnodominerad majoritet. Förvisso har det upprört många präster inom den svenska kyrkan. Framförallt har det av oss vanliga kristna uppfattats som en kränkning. Äktenskapet är instiftat av Gud som gjorde människorna till man och kvinna och ”de tu skola vara ett” heter det. Men vad är väl Guds ord värt när inte ens präster vill hålla det heligt?

Kyrkomötets beslut innebär en kränkning av äktenskapets helgd och är djupt sårande för de flesta kristna. Det är i det perspektivet man bör se Sandahls känsloutbrott. Han använde sig av ett klarspråk som väl bör vara acceptabelt på tu man hand eller i trängre krets. De båda kvinnorna kände sig kränkta. Men den kränkningen står inte i rimlig proportion till det kränkande beslut de varit med om att fatta. Svenska kyrkan har valt en väg som kan medföra bildandet av en synod, en tillflykt för de djupt kristna. Att vara kristen är att följa Jesu lära, given till honom av hans himmelske fader. Jesus Kristus förkunnade aldrig annat än att äktenskapet är till för att förena man och kvinna i en gemenskap välsignad av Gud.

De homosexuellas rätt till samlevnad blev fastslagen genom partnerskapslagen. Därmed var de rättsligt jämställda med heterosexuella par. Kyrkan har också varit beredd att välsigna dem. Man är inte homofob för att man vill slå vakt om äktenskapets helgd. Kyssande bögar vid altarringen eller lesbiska kvinnor med församlingens brudkrona är ägnat att skapa motvilja. Kyrkan borde inte ha låtit sig styras av statsmaktens hot att frånkänna den vigselrätten. Svenska kyrkan står inte fri gentemot statligt tvång...

Ingemar Krusell