Fröken Fjortis

Tillåt mig idag att vara lite tonårsstinn. Det är liksom lite det våren gör med mig, jag känner mig yngre och kan känna hur det var att vara 14 och skriva dikter som gjorde att jag kände mig som ett geni!

När jag var yngre så var jag timid. Jag räckte inte upp handen i klassrummet, jag vågade inte fråga chans själv, jag gjorde slut på telefon och jag fick ont i magen av discon. Att bråka var otänkbart för jag bara började gråta.

Men bakom allt det där så fanns det en väldig styrka. Den visade sig dock bara i trygga hemmet. Jag hade ett gott självförtroende. Inte kunde jag förstå varför jag inte var mer poppis, jag som var så BRA. Jag kunde vara vansinnigt arg och hade ett väldigt temperament. Jag viste precis vad jag tyckte och ville. Men bland mina vänner och i klassen så sa jag aldrig ifrån. Jag knep ihop den lilla munnen och försökte att inte börja gråta.

Detta funkade ju ok, men det finns konsekvenser. Nu fyller jag 26 snart och har blivit betydligt bättre på att säga ifrån när jag känner mig trängd eller orättvist behandlad. Jag har fortfarande lätt att börja gråta, särskilt när jag är arg.

Konsekvenserna uttrycker sig så att jag kan tycka att det är min tur nu. Ibland vill jag helst säga ifrån jämt, varje gång jag tycker någon har fel. Jag har svårt att sätta gränsen för när jag faktiskt borde kunna ta lite skit och när det är värt att säga ifrån. Gränsen när det är värt och inte värt är ju naturligtvis tunn som en sytråd.

Jag tycker dock att det är bättre att säga ifrån lite för ofta än tvärtom. I mitt fall fungerar det nog så att jag blir lite bitter och börjar prata skit annars. Bättre att rätt information kommer till rätt person liksom.

Släpp tonåringarna i er loss, det är vår!