Magnus Jansson: Magnus Jansson: ”Sluta banka på domedagstrumman, föräldrar”
Ambivalens.
När jag hör ordet tänker jag först och främst på Henrik Rydström, KFF-tränaren som de senaste åren känt sig lite ambivalent kring allt möjligt i diverse intervjuer.
”Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor gentemot en person eller sak”, lyder den korta beskrivningen efter en sökning.
Ordet ligger vanligtvis rätt långt ner i mitt vokabulär. Det är inget jag brukar slänga mig med i varken tal eller skrift. I den här idrott vs pandemi-matchen blir det dock ett ytterst passande uttryck.
Jag har nog aldrig känt mig mer ambivalent.
*****
Viktigaste åsiktspunkten först:
* Alla saknar matcherna. Även jag. Verkligen även jag.
Som 28-årig spelare har min motivation till fotbollen aldrig varit lägre än vad den är precis just nu. Det är en deppig mening att skriva. Jag har växt upp i fotbollens värld, levt med den – älskat den. Men nu är det så, i alla fall för stunden. Matcherna, med dess olika känslor – inför, under, efter – har fungerat som ett klister. Särskilt på senare år. Det fattas de här månaderna. Precis som förra våren.
När samhället gungar vill man ha sina frizoner.
Med det sagt tycker jag ändå att drevet för att spela matcher så fort som möjligt känns helt uppåt väggarna skevt. Både på senior- och ungdomsnivå.
Varför, varför går det inte att hålla ut ett (förhoppningsvis) litet tag till?
Jag aktar mig för att hamna i Ullaredsjämförelseträsket. Vissa restriktioner och begränsningar är verkligen helt ologiska, jag vet.
Om målsättningen fortfarande är att försöka minska smittspridningen tycker jag dock inte att matchförbudet tillhör den kategorin.
Tyvärr.
Jag är trött på ”elva mot elva och sju mot sju på en stor fotbollsplan utomhus”-argumentet. Det är klockrent i teorin. Men om man är insatt i alla de andra momenten som finns runt ett arrangemang så borde realisten fatta att problemen kvarstår i praktiken. Särskilt för laget som spelar borta. Alla de frågorna kan man inte förvänta sig att ideella verksamheter ska kunna lösa på ett bra, säkert sätt.
Diskussionen blir ännu mer besvärlig när de privata förutsättningarna är så olika beroende på var i landet man befinner sig, hur man bor och hur man lever.
Storstadsmedia började uppmärksamma frågan allt mer på senare tid och har gått stenhårt fram sedan dess. Patrick Ekwall var en av de senaste, profilstarka journalisterna som publicerade en strömlinjeformad åsikt i frågan och gick till attack mot minister Amanda Lind och gänget.
Ekwall hade ”Det är ett skamligt svek mot barnen, Amanda Lind” som rubrik på sin krönika, som publicerades i måndags.
Samma dag utropade Region Kalmar län krisläge här nere i den sydöstra delen av landet. En smittspridning som aldrig varit värre, en sjukvård i länet som upplever en historiskt hård belastning.
Det är ändå ”ett svek mot barnen” att de inte får spela matcher?
Ursäkta min kyla. Jag vet att det nästan är omöjligt att vinna diskussioner där barns hälsa fungerar som vapen på motståndarsidan. Men varför är det så fasansfullt orättvist och synd om just barnen?
Jag hade gärna upplevt den här pandemin som 8-åring istället.
De får träna fotboll. Många får också spela matcher på träningarna. De får spela fotboll på skolrasterna. De får spela fotboll var som helst på fritiden. Det enda som de inte har fått i det här läget är att spela organiserade matcher mot andra lag.
I perioder har de även kunnat göra det sistnämnda.
En enormt lyxig pandemisituation, kan nog personer med andra nedstängda fritidsintressen tycka.
*****
”Det pratas gärna om oron för folkhälsan i det här skedet. Främst för att det är en tung fråga som ändå är så svår att få grepp om. Bra att diskussionen lever, men den största och mest akuta punkten inom det ämnet är fortfarande att folk blir sjuka och dör av ett virus”
Det pratas gärna om oron för folkhälsan i det här skedet. Främst för att det är en tung fråga som ändå är så svår att få grepp om. Bra att diskussionen lever, men den största och mest akuta punkten inom det ämnet är fortfarande att folk blir sjuka och dör av ett virus.
Även människor som hade flera decennier kvar att leva.
Det andra går faktiskt att reparera senare, om det nu behövs.
För 15 år sedan var jag själv en del av ett fotbollslag i tonåren där uppskattningsvis 60-70 procent slutade på väg upp mot och framme vid seniorsteget. Vad jag minns var det inte särskilt många som höjde på ögonbrynen då.
Ingen av mina forna lagkamrater gick heller, vad jag vet, till att bli en stillasittande, ohälsosamt överviktig person som nu är en belastning för samhället.
Däremellan finns det, tro det eller ej, enormt många andra scenarion.
Många av dem till och med mer positiva.
Ett perspektiv som jag är glad att ha med mig när jag nu ser alla mörka rubriker.
Det jag vill säga är att det i alla tider varit helt naturligt att många slutar spela fotboll – eller annan idrott – av andra, mer vardagliga anledningar än en ond pandemi. På precis samma sätt finns det spelare som börjar.
Människor förändras, helt enkelt.
Tonen på sociala medier nu är att regeringen och Team Tegnell ska lastas för varje, enskilt avhopp.
Någon ungdomsledare visar ett resultat av en undersökning: ”30 procent av alla ungdomar funderar på att sluta med fotbollen”, och skriker desperat att något måste hända.
Jag själv är inte övertygad om att den påstådda siffran är lägre efter säsongsslutet ett helt vanligt år.
En pappa beklagar sig över att hans ”5- och 6-åringar inte fått chansen att börja spela fotboll än och kanske aldrig mer vill prova sporten”.
Jag ler, och känner mig lite ond.
Om den nuvarande situationen lyckas sätta stopp för de karriärerna så var det kanske aldrig menat att ungarna skulle ha dem.
Ledsen att säga det, kära föräldrar. Den viktigaste pusselbiten för era barns folkhälsa är fortsatt ni själva. Så som samhället ser ut i nuläget bör ni ha mer tid än någonsin att lägga kraft och fokus på att hjälpa till.
*****
Nu har Folkhälsomyndigheten på ett närmast panikartat sätt gett vika.
Det är i alla fall min känsla.
Smålands fotbollsförbund hade inte fått minsta förhandsinformation innan beskedet om barn- och ungdomsmatcher kom under onsdagen.
Bra att Region Kalmar län valde sin egen linje.
Jag är övertygad om att det nämnda drevet också har gjort att fotbollsförbunden dragit ut på säsongsfrågan för seniorernas breddfotboll. Det borde ha kommit ett längre, mer långsiktigt och vettigt beslut om höststart för länge sedan.
Men det finns nog en oro att ett sådant besked leder till att många slutar.
Skärp er, fotbollsfolket.
Ledare och tränare, ni har en stor roll i det här.
Se till att skapa roliga och motiverande träningar ändå. Det går. Och om folk nu, trots allt, slutar på grund av matchstoppet får väl alla se till att vara på tå, hjälpas åt, kommunicera och försöka fånga upp dem igen när allt är som vanligt.
Varför ska en 9-årings nuvarande beslut behöva gälla för evigt?
Varför kan en 15-åring eller 24-åring, som slutar nu, inte komma tillbaka i höst?
Sluta banka på domedagstrumman, föräldrar.
Har man ingen chans i nickduellen får man se till att vara rätt positionerad i andrabollsspelet. För att tala fotbollens klarspråk.