Magnus Anderberg: ”Sommarens bästa träning botar klimatångest”

Jag skrev för ett halvår sedan ett krönika om att vi måste börja tävla oss till ett bättre klimat.

Nu vill jag gå till botten med ett lika djupt rotad mänsklig beteende som tävlingsjägaren. Nämligen samlaren.

Häromveckan när vi hade ett efterlängtat skyfall efter en torr månad så kom den till mig igen. Den där besattheten som finns djupt rotat i oss som ett världsarv. Regnet svämmade över stuprännorna och piskade som ett infernaliskt trumsolo mot först marken och sedan mitt medvetande.

Den där vattenbristen. Som lantis på östra sidan med ett växande odlingsintresse ligger det problemet som ett ständigt mörkt hotande moln över sommaren nu för tiden. I verkligheten den totala motsatsen alltså – inga moln alls.

Det öser ner. Jag säger till min sambo att jag ”går ut lite”. Hon tittar på mig förvånat. Jag plockar samman ett tjugotal spannar, vattenkannor, hinkar, baljor och till och med en gammal kattlåda. Sedan tar jag sats och springer runt längs huset och ställer ut allting på de mest lämpliga ställena.

Än så länge är jag inte helt orimlig va? Förutom kattlådan då möjligen. Såhär kan/bör väl alla göra. Istället för att dagen efter ta kranvatten för att hälla till grönsakerna och blommorna.

Men det är då som samlaren från forntiden börjar skälva i benmärgen på mig.

När jag var liten samlade jag och mina bröder på fotbolls– och hockeybilder, frimärken, suddgummin, pennor, Kalle ankas pocket, Tintin– och Buster–tidningar, kapsyler, manicklar och flintastenar (Jodå så att…vi bodde på landet). För att nämna de mest normala grejerna…

På äldre dar kliver den där forntida samlaren in i mig när jag som minst är beredd på det. Första gången jag plockade blåbär i Rällaskogen lämnade myggen mig på grund av blodbristen innan jag lämnade skogen på grund av bärbristen.

Vår sommargranne har ett stuprör som forsar ut vatten mitt ut i ingenstans. Dit springer jag med ett gäng hinkar. I drygt en timme löper jag sedan som ett intervallpass – 100 meter fram och tillbaka över gräsmattan med en överfull spann i varje näve.

Min sambo tittar ut från balkongdörren med sonen i famnen, ett halvår gammal: ”vad sysslar pappa med?”. Kanske begrep han – kanske väckte jag samlaren i hans benmärg så att han inom kort kryper iväg för att samla flintastenar.

Vi har en stor tunna och framför allt ett gammalt badkar att fylla med vatten. Dessa borde placeras vid stuprören, det inser jag också. Nu. Men där och då springer jag runt i hällregnet med två spannar. I ena örat hör jag Gunde Svans ”Skynda skynda, ingenting är omöjligt!”. I det andra min fotbollstränares gamla slagord från pojklagstiden: ”Grym vattenbärare”.

När han sa det efter matcherna tog jag det aldrig som beröm. Först fattade jag inte vad det betydde. Sedan tyckte jag det lät rätt trist – och orättvist – att jag var väldigt viktig för laget men aldrig så viktig att jag fick gå upp och göra mål.

I skyfallet tar jag åt mig av min pojklagstränares beröm för första gången. Det där med att vara vattenbärare är inte så jäkla illa trots allt. Det går att träna och samla bort den där klimatångesten.

Ni som har grannar så pass nära att de kan idiotförklara er eller någon annan högst rimlig anledning att inte löpa gatlopp efter regnvatten – en samlare kan stilla vattenbehovet till trädgården väldigt väl med en balja i duschen och ett kar i vasken. Att samla på Fotbolls–bilder, ÖM–guld eller flintastenar i all ära. En bra samlare kan fixa vattenbristen och hjälpa till att rädda klimatet.

Och om ni inte känner något behov av mer vatten så finns en stor anledning ändå att trotsa nästa störtskur. Jag är på gymmet tre–fyra gånger per vecka men att lyfta skrot sitter inte lika hårt i benmärgen. Det här var sommarens överlägset bästa träningspass. Kommer stå sig fram tills nästa gång det öser ner.