Pierre: ”Jag är oskyldig”

En vakt visar mig de olika larmknapparna som finns i besöksrummet och ger några sista tips. Sedan slår den tjocka dörren igen.

Det liksom klonkar till och låset rasslar. Jag kommer på mig själv med att hålla andan, som om all luft plötsligt tagit slut. Tar några försiktiga andetag. Jo, det går att andas. Men klaustrofobin gör att jag känner mig närmast vimmelkantig. Det luktar rengöringsmedel. Jag ska som första reporter träffa Pierre Karlsson, dömd i tingsrätt och hovrätt för två mord, friad i tingsrätt men dömd av ölänningarna för ytterligare två mord.

Den mest omskrivne ölänningen under hela 2000-talet, men som faktiskt själv utanför rättssalarna inte sagt ett ord om byskvaller, åtal, domar, mediebevakning och livstidsstraff. Det är inte länge jag hinner sitta själv, ändå blir jag lättad när en annan vakt öppnar, släpper in Pierre och låser igen.

– Skönt att se en ölänning, slinker det ur mig när vi skakar hand. Pierres handslag är rejält. Han har kvar mycket av sin omvittnade kraft än, det känner jag. Lite smalare är han än senast jag såg honom, i samband med hovrätten, annars är han sig lik. Klädd i fängelsets gråa myspysbyxor och vinröda t-tröja. Vi utbyter lite artigheter och jag lovar än en gång att han ska få möjlighet att läsa texten innan den går i tryck.

Jag har förklarat upplägget. Först tänkte jag ställa frågor om hur det är på fängelset, sedan kring rättegångarna och skvallret kring honom för att avsluta med resningsprocessen som han arbetar för.

– Vi kör. Nu är det min tur att berätta, ge min bild, säger Pierre. Jag befinner mig på anstalten Saltvik några kilometer norr om Härnösand. Sverige har sju fängelser med säkerhetsklass 1 - Hall, Norrtälje, Tidaholm, Hällby, Salberga, Kumla och Saltvik. Tre av dessa - Hall, Kumla och Saltvik - har säkerhetsavdelningar speciellt anpassade för klienter som bedöms ha en särskilt hög risk för rymning eller fritagning.

Här sitter internen Pierre Karlsson, 57, från Getterum på norra Öland. Pierre Karlsson åtalades för mord på sin mamma, Barbro Karlsson, 69, och hennes sambo, Bertil Sandin, 66, 2006 men friades helt av en enig tingsrätt.

Åtalet byggde på en indiciekedja kring Pierre som tänkbar gärningsman med ett ekonomiskt motiv. Enligt polisen fick Bertil Sandin halsen avskuren, medan Barbro Karlsson dog av branden som ödelade hela huset i Mellby på norra Öland.

Lucia 2012 sköts Annika Nordander, 55, till döds, medan hennes make, Gustaf Nordander, 57, fick huvudet inslaget och dog i branden som anlagts för att dölja brottet. Nordölänningarna riktade kvickt misstankarna mot Pierre, som arbetat både för och tillsammans med Gustaf. Motivet sades återigen vara ekonomi.

26 april 2013 greps Pierre av polis vid en byggarbetsplats i Kolstad utanför Borgholm såsom misstänkt för dubbelmordet. Åtalet byggde än en gång på indicier mot Pierre, men också på att man vägt in att Gustafs blod fanns på kolven till Pierres hagelbössa. En enig tingsrätt dömde honom till livstids fängelse för dubbelmord. Hovrätten fastställde domen, men där var inte rätten enig.

En av hovrättens ledamöter ville fria Pierre helt eftersom hon visserligen kunde se besvärande omständigheter i att Gustafs blod återfanns på Pierres bössa, men att blodet kunde hamnat där när Gustaf fingrat på bössan under ett av många besök hemma hos Pierre.

Sedan den 23 maj har Pierre suttit på Saltvik, 85 mil från Öland. För första gången har han nu gått med på en intervju. Jag har erbjudit honom att berätta själv. Den mest omskrivna personen på Öland under hela 2000-talet, nu får han möjlighet att själv beskriva hur han känner och hur han tänker.

Det är en ganska omständig procedur att komma i kontakt med en person som sitter livstidsfängslad vid ett säkerhetsklass 1-fängelse. Först får jag skriva ett brev till anstalten, där Pierre sedan om han vill kan svara med att skicka mig en blankett där jag får godkänna att Pierre kan ringa mig.

Efter ytterligare några dagar får jag ett telefonmeddelande från Saltvik om att en intern som jag nog vet vem det är vill tala med mig och jag ombeds att ringa upp ett speciellt nummer. En kvinna svarar och berättar att jag kommer att få prata med Pierre i 15 minuter och att hon kommer att överhöra hela samtalet.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig. Ölandsbladet har skrivit hur mycket som helst om Pierre Karlsson utan att han kunnat få ge sin bild. Det blir ett stelt, lite trevande samtal inledningsvis. Det handlar egentligen inte om att Pierre vill. Han har bara inga fler kort att spela ut. Jag behövs, eller snarare media behövs. För att kunna få resning i sitt mål behövs att målet uppmärksammas, att en advokat nappar och tar sig an hans mål och att han då skulle kunna komma ut från det ställe han beskriver som ”fruktansvärt”.

Lite känner vi varandra sedan innan, vi har både spelat fotboll och korpinnebandy mot varandra. Säkert spelar det in också när han går med på ett besök, han kunde valt någon av de stora drakarna. Men han går med på att möta mig. Ny omfattande procedur där jag får lämna personnummer för en säkerhetskoll, uppge anledning till besöket och sedan när det är klart boka tid för själva mötet.

Till sist är dagen inne för vårt möte. Jag har ställt mig på besöksparkeringen en hel timme innan besökstiden. Jag blir insläppt genom första grindarna och får lämna i från mig mitt körkort hos vakthavande. Vakterna är vänliga och berättar hur allt går till. Jag får gå igenom en säkerhetskontroll liknande den som görs på en flygplats. Jag leds genom långa korridorer, dörrar öppnas och stängs. Så sitter vi där den dömde livstidsfången och jag.

Rummet är drygt tre gånger två meter stort. Där finns en soffa, ett litet bord och två mindre fåtöljer, ungefär sådana man kan se i väntrummet hos tandläkaren.

Hur mår du?

– Fruktansvärt. Hemskt. Inte bra.

Får du någon hjälp?

– Jag pratar en timme i veckan med Lillemor Högerås, psykoterapeut, som jag fortsatt ha kontakt med. Det är ett bollplank jag haft.

Medicin?

Nä, aldrig i livet. Ryggen är inte så jäkla bra, men det kan jag stå ut med. Det är inte det värsta.

Är det något du ångrar?

– Med facit i hand skulle jag, och Claes (Möllersten, advokaten), varit tuffare i rätten. Jag trodde på rättvisan, det ska man inte göra. Det här är ett bevis på hur fel det har blivit. Trycket som tingsrätten hade på sig från folket och från media…det var ju därför jag ringde till polisen på måndagen efter Flakeböle, men fick inte tag i någon. Sedan ringde jag på tisdagen igen och fick då tag i Tinnert (Markus Tinnert, kriminalpolis) och berätta att jag varit där, i Flakeböle, på onsdagen.Det var ju jag som bad dom att lösa det här, för min skull. Jag kan ha varit en av de sista som såg Annika. Ja, någon mer måste ju ha sett henne, men jag förstod ju att jag skulle bli synad. Jag hade ju varit med en gång förut.

Du tänker på det som hände 2006 också?

– Att blixten skulle slå ned två gånger…

Tidigare har du inte sagt någonting, trots intervju- och bokförfrågningar, men nu väljer du att prata med Ölandsbladet?

– Jag måste börja någonstans om jag ska kunna få resning. Och det finns inget mer för media att hitta på om mig. Det kan inte bli värre.

Vad gör du på Saltvik?

– Jag har jobb. Jag fick jobb ganska snabbt. Först på tekniska verkstaden där jag fick fläta hundkoppel som visst säljs på Ullared. Men sedan blev det en plats ledig i snickarverkstaden och då fick jag den.

– Jag får göra ganska roliga saker - skåp, bord, specialsaker för anstalten och barngrindar. Jag har gjort en del pianostolar som väl ligger på tre och ett i pris ute. Det har fungerat rätt så bra. Jag tycker det är skönt att göra något.

Hur ser arbetsdagen ut?

– Vi går till verkstaden tio minuter i åtta och är där fram till 11.05. Sedan jobbar vi 13.05 till 16.05 igen. Vi får 13 kronor i timmen. Så jag förlorar 78 kronor på att sitta här med dig idag, jag skojar bara. Sedan blir vi inlåsta kvart i sju.

– Vi har inget människovärde. Vi blir överkörda av det mesta. Fotfolket är bra måste jag i alla fall säga. De har varit hyggliga. Det är reglerna…

Du vill eller kan inte berätta någonting om dina medfångar?

– Det är av hänsyn till dem. Jag frågade vakterna innan vad jag skulle berätta om mig själv. Berätta bara som det är, sa dom. När du kliver innanför dörren så vet alla i förväg om vad du är dömd för.

– Och mitt mål har väl varit lite för omskrivet. ”Det är du från Öland va?”, sa dom direkt när jag kom in.

Genom en utredning i Kumla blev du placerad vid Saltvik.

– Jag kastades i en isoleringscell i fem dagar, med bara en madrass och filt, fick en burk i hörnet att kissa i. Sedan ställde de in mat genom en lucka i dörren. Fy fan, vad hemskt det var. Här ursäktar sig Pierre, torkar bort tårar och försöker samla sig igen.

– Orken tryter ibland…

Hur är det med fritid har ni någon sådan?

– Fritid? Du är ju rolig du! 18.45 låses du in, till 07.10 på morgonen. Efter middagen halv fem så, ja det finns ett gym eller vad man ska kalla det. Det är ett löpband, någon cykel och en gummisnodd att dra i. varannan vecka så ställer de fram ett pingisbord. Jag har spelat lite pingis med en äldre herre som försöker få igång mig lite. Annars är jag nästan all ledig tid på mitt rum, tittar på tv eller löser korsord.

Permission får du det?

– Efter två år som tidigast, om jag har skött mig, då kan man få lufthål på fyra timmar. I april har jag varit inlåst i två år.

– Jag var i Härnösand och köpte glasögon med fyra vakter. Jag hade handbojor och kedjor. Något av staden såg jag inte.

Har du följt med vad som skrivit om dig i media och internetforum såsom Flashback?

– Jag har ju känt att trycket varit ensidigt på mig, både från folket och från media. Man har känt snaran. Alla lögner som de skrev. Fruktansvärt.

– En reporter från Aftonbladet stod utanför dörren och skrek och gav sig aldrig. Och dig var jag jäkligt förbannad på för en sak som du skrev.

Här får Pierre och jag ta ett samtal utanför protokollet. Det handlar om något jag skrev för att försöka få fram bilden av den engagerade familjefadern, men som Pierre tog illa vid sig eftersom familjen då blev indragen. Vi lyckas dock reda ut det hela.

Vad upplevde du som jobbigast under rättegångarna?

– Att inte bli trodd. Det är fortfarande jobbigt.

Men 2006 blev du friad för det som hände i Mellby.

– Mer frikänd går inte att bli. Den här gången var jag mer osäker i tingsrätten, de hade väl fått emigrera om de frikänt mig. Men hovrätten trodde jag mer på. Och till viss del var det ju så, en ville ju frikänna mig.

Har du någon kontakt med nordölänningar idag?

– Det kommer något brev här och där. Några är jag lite besviken på. Men samtidigt, vad skulle de skriva? Jag förstår dem.

– Jag vill ju att folk ska veta, att hade jag varit där (i Flakeböle) när det hände så skulle jag gått emellan. Jag är sådan. Ingen säger ju heller i utredningen att jag är en våldsam person.

Hur ser du på domen, livstids fängelse?

– Fruktansvärd. Den är fel. Jag är ju oskyldig. Jag trodde på rättssystemet, men det fungerar uppenbarligen inte alltid.

Men förstår du dem som hävdar att det är jäkligt märkligt att det som hände i Mellby 2006 kunde hända igen? Och att du blir misstänkt båda gångerna?

– Blixten kan tydligen slå ner två gånger på samma ställe. Det är inte ofta, men den kan, tydligen.

– Jag förstår själv ingenting, att nästan samma fruktansvärda sak kan hända två gånger.

Händelserna är ju extremt lika varandra?

– Fast jag köper inte att de var så lika.

– Vad som jag inte tycker kommit fram tillräckligt är att när morsan dog så var det just det sämsta som kunde hända mig. Dagen efter så skulle vi gå till banken och lösa det ekonomiska, med det köpebrev som vi fått som borgen efter att ha sålt skogen. Det var skönt att kunna reda ut det i tingsrätten, att jag hade originalet på köpebrevet.

Vad tror du själv ligger bakom morden i Flakeböle?

– Första tanken är det har med cigarettsmugglingen att göra. Det står i förundersökningen att de var hotade. Slasken har 300-400 sidor som handlar om smugglingen, men den nämns knappt i tingsrätten. Den skjuts åt sidan. Liksom skotten som flera vittnen har hört Gustaf Nordander greps av tullen med drygt två miljoner smuggelcigaretter. Gustaf hade affärer med den baltiska maffian. Det är oklart om Gustaf betalade av någon skuld till balterna.

Men Gustafs blod på din bössa är besvärande?

– Blodet, ja, jag kan inte ge datum för när blodet hamnat på bössan. Tänk om jag ändå kunde säga ett datum, men jag kan inte det.

Nu hoppas du få resning?

– Det var därför jag ville du att skulle komma. Jag måste försöka få målet omskrivet, det är min enda chans. Jag har inga pengar till advokat. Jag måste få någon advokat att ta sig an mitt mål ändå. Målet är så stort, 8 000 sidor. Det tar tid att gå igenom. Men jag har mina krokar ute. Det är många detaljer i både tingsrättens och hovrättens dom som Pierre påpekar felaktigheter i. Det ekonomiska läget var till exempel inte värre än att det var hanterbart. För att kunna täcka skulden till Blue Step planerade han att sälja traktorn. Och Stockholmsresan familjen skulle iväg på var betald, förutom bensinen.

När det gäller telefonen så menar Pierre att det bevisats att den visst kan stängas av i fickan och på så sätt förklara att den var avstängd under eftermiddagen/kvällen datumet för Flakebölemorden. En förklaring till missförstånden i rätten härleder Pierre till förhållandet landsbygd-stad.

– Det heter ju att det låter som fan när man kör med vinkelslip i tunn plåt, men i tjock metall som det är i ett kassaskåp då skriker det inte alls. Jag är dålig på att förklara och en del förstår man inte om man är stadsbo och inte van att arbeta med verktyg.

Men det är framför allt tre punkter som Pierre lyfter fram och som han hoppas kunna frikänna honom. Brandtiderna: Två brandtekniker säger att branden i Flakebölegaraget ”sannolikt” startade på morgonen efter morden, då Pierre var på väg till Stockholm.

– På morgonen är jag uppkopplad på telefonen från 04.43. Jag är sen i Västervik när jag får telefon som undrar om jag vet vad Gustaf är.

Skotten: Strax innan 19.30 på mordkvällen säger sig två vittnen ha hört skott i trakterna av Flakeböle. Inga jägare har gett sig till känna och inga spår har hittats i naturen kring Flakeböle. Vid den här tidpunkten var Pierre hemma på norra Öland, det har också åklagaren Thomas Hagman konstaterat.

– Hur kan man bara bortse från skotten i rätten? Jag menar ju på att det förmodligen är då som morden har skett och att jag då är hemma.

Blodet: Gustafs blod finns på Pierres bössa. Kan de ha hamnat där när Gustaf under ett av många besök hos Pierre fingrat på bössan? En av hovrättens ledamöter höll det inte för uteslutet.

– Blodet är en gåta. Men Gustaf har varit många gånger hemma hos mig. SKL:s expert Weine Drotz säger ju själv i tingsrätten att blodet var gammalt när han fick se det, att det kan vara fem eller åtta år gammalt.

I tingsrätten och hovrätten företräddes du av Claes Möllersten, förvisso en erkänt skicklig advokat på lokal nivå, men det finns andra advokater i landet som är mer vana vid den här typen av mål?

– Jag kunde kanske ha valt någon annan, men jag valde ju att ligga lågt. Jag var ju oskyldig så jag trodde inte att jag behövde någon ”värsting”.

Pierre berättar att när jag går kan jag hämta ett USB-minne hos vakterna med ”slasken” från polisens förundersökning i Flakebölemorden, vilket han fått godkänt att lämna till mig. Han ber mig att gå igenom den när jag kommer hem. Ett omöjligt jobb att gå igenom allting visar det sig sedan, flera tusen sidor eller någonting sådant.

Det skulle ta månader eller i vart fall veckor. Scrollar på datorn och ser ett par hundra sidor bara om smuggelspåret, Wolfpack, tidigare dömd mordbrännare som vägrar infinna sig till förhör och uppgifter om en mörk Audi som synts stå parkerad utanför Nordanders.

Men om det vet jag inget när Pierre och jag börjar avrunda. Besökstiden är slut. Sex timmar har vi suttit tillsammans i det bunkerliknande rummet. Pierre skojar något om att jag kan sitta kvar så går han ut i stället. Jag ler matt.

– Vet du vad som är det värsta?, frågar Pierre och fortsätter:

– Det värsta är fortfarande att inte bli trodd. En sådan sak som att läsa dödsannonserna i Ölandsbladet, jag har en prenumeration, och se alla gamla som går bort. Och att de dör med tron på att jag är skyldig, att de aldrig får veta sanningen.

Vad hoppas du om framtiden, eventuell resning och så?

– Jag hoppas att vara ute till sommaren, men förstår ju att det är omöjligt. Det kommer att ta tid.

PETER BOSTRÖM