Men skadorna som avlöst varandra har grusat karriären och de senaste åren har det inte blivit mycket bollsporter för 30-åringen.

– Just nu har jag dessutom en höft som inte fungerar, ja, det är lite allt möjligt.

Innebandyn har varit en stor del i Lindströms liv. Redan när hon var nio-tio år gammal började hon spela i ett pojklag i Högby IF. Även om det inte varit något spel på många år finns det fortfarande något hopp om att få spela igen.

– I huvudet har jag fortfarande inte slutat. Men min kropp slutade för sex-sju år sen.

När hon nu kliver in i Mörbylångas ledarstab efter många år i Göteborg finns det så klart några nya ansikten att bekanta sig med. Men vissa känns igen för den nya tränaren.

– Jag spelade fotboll i Mörbylånga för tio-tolv år sedan. Några av de är faktiskt fortfarande kvar så jag har lite koll även om jag inte känner alla.

Huruvida ansvarsfördelningen kommer att se ut är inte helt klart. Sedan tidigare finns Malin ”Sopan” Lorentzon uppsatt som huvudtränare.

– Vi har inte pratat ihop oss exakt. Men Malin ska ha ett huvudansvar. Men hon ska ju också spela själv så under matcher kommer jag att ha lite matchcoachning. Sen ska jag vara med på de träningarna jag kan och så har vi ”Nettan” (Anette Nilsson) och Rickard (Svensson) som är lite mer lagansvariga.

Vad kommer du kunna bidra med som ledare?

– Jag har faktiskt lite dålig koll på vad jag kan. Jag har liksom släppt det helt. Men som spelare var jag ganska teknisk, mycket anfallsspel, en målgörare. Så kanske att jag kan hjälpa till med lite mer detaljer än det stora hela. Och så kanske jag kan hjälpa till med lite snabba beslut under matcher och så.

Hur är du som ledare då?

– Jag är kanske inte den som skriker högst i rummet. Men jag vet inte riktigt. Jag har varit med lite i RM som lagledare. Men det är svårt att säga eftersom detta är det den första riktiga ledarrollen. Det ska bli spännande att se.

Även om skadorna, där en opererad höft är den senaste på listan, hämmar Lindström, så utesluter hon inte en comeback på planen. Åtminstone inte till 100 procent.

– I år är det nog det. Jag opererade en höft för ett år sedan och den krånglar fortfarande. Jag kan inte inte säga nej, men inte heller ja. Det vore nog dumt att ge sig på det men det kommer säkert bli några steg någon träning, det kan jag inte låta bli. Men det bör i alla fall inte bli mer än så.

Hur var du som spelare då när det begav sig då?

– Jag kan tycka att det är lite synd att jag inte fick spela som vuxen. Jag var lite av en humörspelare. Jag hade svårt att hålla humöret, vilket i och för sig ibland också kunde vara bra. Men annars var jag teknisk, hyfsat snabb och gjorde gärna mål och assist. Jag skulle inte kalla mig slitvarg, men när det brann till var det 110 procent som gällde. Innebandyn var ju allt.

Var det tufft att sluta?

– Ja, det måste man säga, absolut. Det har varit skittråkigt. Det började redan när jag var 16 år och spelade i CL98. Samtidigt har jag aldrig varit så vältränad som jag var efter rehaben. Jag hade en fantastisk fysioterapeut i Göteborg. Jag har lärt mig otroligt mycket av skadorna i träningsväg. Jag har fått lära känna min kropp.

– Men jag hade gärna fortsatt spela, alla dagar i veckan, om det hade gått.

Oavsett vad så går hon in med inställningen att vara ledare. Mörbylånga hade det tufft förra året, framför allt mot de andra öländska lagen, SSG och FIBS, där det blev förluster med stora siffror i varje match.

– Jag har stora förväntningar på att ha en rolig säsong. Det är ett roligt gäng och det har ju gått väldigt bra i fotbollen. Hoppas att de kan ta med det in i innebandyn så de lyfter lite. De hade det ju tufft förra året, även om alla är lika glada ändå. Resultatmässigt har jag inga höga förväntningar, man får ta det match för match och ha kul på vägen.

– Vi får se om vi kan plocka någon poäng i något derby, det kan ju vara ett mål om inte annat.