– Med farsan dog alla mina drömmar. När jag behövde honom som mest drogs han ifrån mig. Vissnade bort på fyra månader. Ändå var jag inte beredd när döden kom. Han var min största idol.

För en tid sedan sa Ilko Corkovics yngsta dotter: ”Pappa, det är seriöst pinsamt att du är kommunalråd”.

Han skrattar så det bullrar. Får tårar i ögonen när han berättar hur stolt han är över sina fyra döttrar. Snart har han styrt Borgholms kommun i åtta år. Under lika lång tid har han varit tjänstledig från Skatteverket där han blev chef efter tre år. Han säger sig vara en ”passionerad skattmas”.

– Jag måste säga att Skatteverket har gjort mig till en jäkla stabil och bra människa. Jag lärde mig mycket av att bemöta människor med svåra livsöden, skulder och svårigheter. Det blev en skola för livet. Men jag har alltid varit på de svagas sida. Det är en sak att fastställa restskatt men en annan att hjälpa människor ur en svår situation.

Ilko Corkovic berättar att han har noll kronor i representationskostnader. Kör sin egen bil och tar aldrig ut milersättning. Första dagen på jobbet tackade han nej till betalkort.

– De frågade mig, ”ska du inte ha ett bankkort nu när du tillträder”. Det behövs inte jag har redan ett, svarade jag. Frågar du mig vad kommunen har i plånboken så vet jag exakt hur det ser ut. Jag kollar varje dag. Väntar inte på en rapport. Om det rinner ut pengar så vill jag veta det.

– Vet du Anja, ibland är jag nästan gift med kommunen.

I kommunalrådskretsar är han en ovanlig gestalt. Bara några få av landets 290 kommuner leds av politiker som är födda i ett annat land.

Jag har hört att du gillar kontroll och gärna syns i många sammanhang?

– Jag gör det för bygden. Jag älskar verkligen Borgholm, men jag vet att jag kan vara lite hård ibland. Men jag spelar alltid med öppna kort. Uppmuntrar mina medarbetare att säga sanningen hur illa det än är. Jag är helt enkelt en tävlingsmänniska, har alltid haft ett jäklar anamma redan som barn. Jag drivs alltid framåt även om jag har blivit bättre på att bromsa in. Jag har lärt mig att jag inte är Stålmannen.

Han kisar mot solen. Flätar in fingrarna i varandra samtidigt som hans pappa Ivo kliver in i berättelsen igen. Han som är länken till allt. Byggde flera hus som ännu står kvar i hemstaden Banja Luka trots det förödande kriget.

– För tre år sedan var det första gången familjen övernattade i min barndomsstad sedan den 16 december 1992. Vi stannade i tre nätter. Hjärtat rusade. Känslorna svallade. Det kommer alltid vara en helig plats för mig. Det är mitt hem där jag lekte i sandlådan. Spelade fotboll och blev kär. Det var där jag växte upp med mina bröder. Under besöket såg jag upp mot himlen. Pratade lite med farsan.

– Jag sa, ”pappa det är bara du som ”lever” kvar här i byn. Alla vi andra är borta, spridda över hela Europa”.

– Pappa hjälpte alltid människor, älskade oss över allt, slet hårt i gruvan för att ge oss det bästa. När han låg på sjukhuset mot slutet hämtade jag mina betyg eftersom jag ville visa honom hur bra det gick för mig. Mamma sa - ”titta, titta, så får du se Ilkos betyg”. Med svag röst svarade min pappa att han redan visste att jag bara hade toppbetyg, att det skulle gå bra för mig. När han dog fick jag ge upp mina studier och ta ansvar för hela familjen. Jag började jobba på fabrik. Det var första gången i livet jag bet ihop så att tänderna nästan knakade. Men jag blickade ändå framåt.

När han var 23 år gifte han sig med Valentina. När han var 25 år kom de till Lundegårds camping som asylsökande med ett litet barn. I stuga 110 blev de kvar i 14 månader. Där väntade de oroligt på resten av familjen.Visste inte om de någonsin skulle ses igen. Idag är de alla samlade i Borgholm.

I sommar fyller han 55 år. Familjen ska fira i Kroatien men Ilko har skjutit på semestern för att inte missa Molly Sandéns konsert i Slottsruinen.

– Hon är min idol. Satt nyligen i en tv-soffa och visade en burk Ölandsluft som hon ofta bar med sig. Vilken ambassadör för vår ö. Det är genialiskt. Dessutom spelade hon in sin video i Jordhamn. Jag älskar det.

I höst är det val. Jag undrar hur han tänker kring framtiden.

– Jag älskar mitt jobb. Den dagen jag slutar ska jag gå rakryggad genom dörren. Ingen ska kunna säga att jag utnyttjat någon. Allt ska vara klockrent. Alla ska kunna säga; Han har gjort sitt bästa. Den där Ilko Corkovic sopade aldrig något under mattan.

Min timme med den passionerade ”skattmasen” har hunnit bli två. Ännu en invigning väntar.