Det är ett mycket trevligt initiativ och han pratade väldigt fint om de öländska stränderna och hur mycket en strand betyder för honom.

”Det är roligare att vara på beachen än någon annanstans”.

Jag kan förstå att folk älskar sandstränder. Naturen är vacker och det är en häftig känsla att blicka ut över Östersjön. Det är härligt att svalka sig i vattnet en het sommardag. För barnen är det perfekt, som en oändlig sandlåda med vatten alldeles intill med fritt plaskande.

Det här är nästan som att svära i kyrkan när man är ölänning och nu får jag ta fram skämskudden... Men jag är inte helt förtjust i sandstränder.

Jag tycker att en sandstrand ser väldigt trevlig och inbjudande ut på avstånd. Alla vykort med stränder är fantastiska. Men väl på stranden är det finkornig sand precis överallt och det är problemet.

Sanden letar sig in överallt och det spelar ingen roll hur mycket jag skakar handdukarna eller sköljer av fötterna. Halva badstranden har är ändå följt med när jag kommer hem. Det skvätter sand överallt när badkorgen packas upp och i varenda ficka på kläderna ligger det en handfull sand. Det är märkligt, men trots en lång dusch ligger det alltid sand på lakanen när man vaknar dagen efter.

Det ser väldigt mysigt ut med fika och picknick på stranden men det är faktiskt ingen trevlig upplevelse.

”Älskling, har du strött flingsalt över baguetterna?”

”Nej, vadå?”

”Det var visst bara sand...”

Vid varje tugga av mackan så knastrar det högljutt mellan tänderna.

Jag är inte heller något fan av att ligga och sola i timmar. Det är varmt, svettigt och ganska långtråkigt.

Bryggor, klippor eller västra sidans stenstränder är mer min grej. Det är härligt att direkt kunna slänga sig i vattnet utan att få sand på fötterna. Eller att kasta ”macka” från strandkanten.

Men trots min skämmiga och tråkiga inställning till sandstranden bestämde jag mig för att ta med familjen till sandstranden. Mårtens fina ord påverkade mig och han har faktiskt rätt i att det är världens bästa lekplats.

Jag fick dåligt samvete för att min son inte har fått uppleva stranden så mycket som han borde ha gjort.

När jag var barn älskade jag också stranden men sedan blev jag som sagt tråkig.

Visst det var sand precis överallt när vi kom hem, det knastrade som tusan mellan tänderna när vi åt banan.

Men min son hade väldigt roligt när han plaskade vid strandkanten och grävde hål i sanden. Det var helt underbart att se hans lycka och höra hans smittsamma skratt. Då var det värt varenda sandkorn som hamnat på fel ställe.