Sista dagen i ”lilla paradiset på jorden” hos barnen från Lettland på Sandby Prästgård

Från min egen barndom minns jag mina sommarläger som livet självt, i mikroformat och under trygga förhållanden. Mycket hann hända under lägertiden. Man skulle upp, ha rutiner, fylla dagen med något, ha fritid, äta tillsammans, städa, bada och åka på utflykt. Det blev konflikter som skulle redas ut och ibland var någon ledsen och behövde tröstas.

** Det var som livet i komprimerad form”, berättar jag för Kristīne Zaksa, som nickar igenkännande. Hon är nitton år och hjälper mig att översätta från engelska till lettiska samtidigt som jag flyttar ihop ett antal vita plaststolar i en ring och ber de barn som vill prata en stund, att ta plats. Jag vill inte pressa någon till samtal utan betonar verkligen att det är frivilligt.

Kristīne, som är barnens yngsta ledare har jobbat professionellt med att träna hästar i Tyskland under det senaste året. Utbildat sig i Freiburg. Nu ska hon hem till Lettland för att gå i ”business school” men vill senare i livet jobba med hästar. Hon tycker Öland är vackert och väldigt tyst.

– Men det här blir verkligen ett minne för livet och jag är glad att jag tackade ja när lägerledaren Skaidrīte Astahovska-Eglīte bad mig att följa med för att hjälpa till.

– I början var det ganska svårt eftersom vi inte kände varandra men nu är jag vän med alla 24 barn. De är i åldrarna 9 och 15 år och har verkligen vågat vända sig till mig med sina tankar, känslor och problem. De ser mig nog mer som en kompis.

– Här får de komma bort några veckor och kanske känna sitt ”inre barn” för första gången någonsin. Vi vill hjälpa dem att komma ut ur sitt skal. De lever alla i en verklighet där ingen riktigt har kunnat tillgodose deras behov, säger leva Graufelde, som är en av de svenska eldsjälarna som leder det hela.

Hon tillägger att barnen lever i en gråzon där ingen ser dem. De har fått vara föräldrar åt sina föräldrar och många av dem har aldrig lärt sig att till sköta sin egen hygien.

Det finns två ”Martor” som sitter med under samtalet. Den ena har blond hästsvans med ett vackert, vitt hårband. Hon är lite sorgsen. Älskar prästgården.Vännerna. Har gillat att sjunga och spela i Gårdby kyrka.

– Jag började sjunga när jag var två och går på musikskola hemma i Lettland. I vår tvåa delar jag rum med en av mina två syskon men när jag kommer hem är mina kusiner från Amerika och hälsar på. Det är förstås roligt men det blir nog väldigt trångt......

Den ”andra Marta” med brunt lockigt hår tycker det är trist att åka hem för hon har just anpassat sig. Hittat fina vänner i gruppen.

– Jag längtade hem till mina vänner i början. Visste att de skulle grymma fester i juli som jag skulle missa.

Hemma i Cēsis, pluggar hon engelska vid sidan av gymnasiet. Började med det på dagis. Annars hoppas Marta på att bli hundtränare när hon blir stor. På Öland har hon blivit helt fascinerad av kalkstenen. Att den syns överallt. Även under vattnet när man badar. Hon gillade också att ringmärka fåglar i Ottenby. Under vårt möte är hon lite orolig för flygresan hem till Lettland tidigt nästa morgon.

– Det är ju bara andra gången jag flyger.

Raymond som är tretton år har fått vara med på lägret sedan han var ett år eftersom hans mamma jobbar där. I sitt snaggade, bruna hår svarar han ivrigt på mina frågor.

En av tonårskillarna som ”vågar sig på” att prata med mig heter Ariens och berättar att han delar rum med sin syster hemma i lägenheten i Cēsis. Precis som de andra vill han absolut inte åka hem. Älskar friheten. Har fått äta sig mätt och bo med killarna i ett stort rum. De har ätit massa chips:

– Jag har handlat svenskt smågodis. Spelat massor av fotboll och blivit kompis med Christers. Vi har också hoppat mycket på studsmattan. Men bäst av allt var den uppvärmda utomhuspoolen och borgen i Eketorp med riddarna.

Viktorija trivs enormt bra på Öland. Gillade sitt rofylllda rum eftersom hon bor hon i en stor familj med två katter och sex familjemedlemmar i ett hyreshus. Mest minns hon utflykterna och badet i utomhuspoolen. Filmkvällarna och cykelturerna till havet.

–Det har varit allra roligast att dansa lettiska danser tillsammans med de andra. Och att få uppträda inför publik i kyrkan. Alla är så snälla. Lugna.

Liva har frihandsmålat de andra tjejernas armar och händer med henna. De bär många vackra mönster med sig hem till sina familjer.

– Jag har tre bröder och två systrar därhemma . Delar rum med min bror som också är här på lägret i Sandby. Vi kommer ganska bra överens faktiskt.

Elizabete, som har hatt, hennamålningar långt upp på armarna och ”moderiktiga hål” i jeansen, gillade verkligen när gruppen uppträdde i kyrkan. Adele håller med. Hon avskyr att sjunga så att testa orgeln var ”så roligt trots att hon var svettigt nervös”

Om några timmar väntar avskedsmiddag. Sedan väckning i gryningen.

När jag lämnar det fina gänget tänker jag: ”Alla vill vi väl vara på platser som tycker om oss, som berättar att vi finns och betyder något”.