Magnus Anderberg: ”Siffrorna – så mycket målgladare var Rällacupen ifjol”
Statistiken talar sitt tydliga språk. För damcupen har vi tyvärr inte siffror att jämföra med. Men i herrarnas Rällacup i år gjordes 70 mål totalt i grupp– och slutspel.
2017? 147 mål.
Jodå. Det är sant. Drygt dubbelt så många baljor och strutar ifjol. Jag vågar påstå att Rällacupen 2018 var den överlägset målsnålaste någonsin.
Det är oerhört svårt att inte längta tillbaka till den klassiska öländska inomhusfotbollen. Före helgens turnering hade jag ett öppet sinne. Även vinnande koncept måste förändras ibland för att kännas fräscha och aktuella. Men såhär efteråt är jag inte lika säker. Det är bara fornlämningar i kroppen från trotsåldern som vill ha futsal.
Visst fick vi se en sprakande final i årets Rällacup. Kanske mer välspelad än vi sett på länge inomhus när Borgholms talanger bjöd upp till dans mot Glömminge–Algutsrums matadorer. IFK var på god väg att bryta ner GAIF på deras egen ”bakgård” – med en passningsorienterad, cyniskt vägvinnande fotboll. Förlåt, futsal. Det var förbaskat fin underhållning.
Men. Matchen slutade 1–0.
I år var det hela 13 matcher totalt som slutade 0–0 eller 1–0. Ifjol drog resultaten i slutspelsmatcherna iväg till sprakande 5–4 som mest.
Futsalreglerna gjorde att det blev mer avvaktande – det blev så förödande att släppa in första målet att matcherna oftast blev oerhört tillknäppta fram till att nollan spräcktes. De ackumulerade frisparkarna känns som ett rörigt system tagit från skolgården. Det enda den regeln tillförde var att det blev ännu mer av ett passivt ställningskrig. De höjde inte målkvoten – för endast en ackumulerad ”straffspark” från tio meter tilldömdes under hela herrcupen. Och den gick inte i mål.
Det är definitivt den regel som jag tycker de öländska cuperna ska försöka bli av med. Men vi lär få dras med den även i PAIF–cupen om några veckor och då hoppas jag att lagen inte fegar lika hårt i närkamperna. Rällacupen visade att det inte finns så mycket att förlora på att ”kötta” på som vanligt.
Snacket om dispenser från futsalreglerna har säkert gått varma kring fikaborden i veckan. En sak är säker – vi kan definitivt glömma undantag för de stora målen.
Redan under cupen blev det prat om regeln med målvaktens långa utkast. Tidigare fick de bara gå till mittlinjen, nu finns ingen gräns. Det blev ofta torftigt. Långa utkast mot anfallare istället för att etablera spel.
Men här såg vi även att målvakterna kunde göra skillnad. Adam Jonsson i IFK briljerade fullständigt med sina precisa utkast som gav snabba omställningar och snygga varianter. Det visar att det snarare är målvakterna och taktikerna som måste drillas än reglerna. Däremot är det fullständigt obegripligt för mig varför inte målvakterna får vara spelbara med fötterna på egen planhalva.
Det är lätt att bli nostalgisk nu. Det är en förbaskad tur att målvakterna är spelbara offensivt. Annars hade vi för all framtid varit utan de där magiska utflykterna offensivt när det blir sudden death. Tyvärr får vi varken se Johnny ”Puma” eller Hulterstads AIK i PAIF–cupen 2019 men minnet från kvarten mot Lerkaka 2017 när han tryckte dit en klinisk bredsida i ”fel” hörn och lät saftblandaren rulla till publikens jubel finns där för alltid – utan att förändras. Skönt.
