Tröst

”Jag skall måla hela världen, lilla mamma”. Så sjöng Anita Hegerland till sin mamma när mamman grät och inte hade något leende att dela med sig av. ”Gråt ej lilla mamma, allt skall bli så bra”.

Vi lever i en tid då oron, otryggheten och svårigheter i livet alltför ofta tränger sig på. Ingen kan undvika varken de stora eller små omständigheterna som vi möter. Det handlar om alltifrån priset på tomaterna till höga elkostnader, oanmälda flygningar över Östersjön och människor som måste fly från krig och våld men som inte tas emot någonstans.

Det stora och det lilla. Det finns så mycket fint runtomkring, men det är lätt att fastna i det tunga, i oron och otryggheten. Vi kan inte gömma oss och det finns ingen dörr vi kan gå igenom för att slippa undan. Vi lever i världen och är delar av den.

Men ett kan vi göra. Vi kan ge tröst. Inte genom ord som skymmer verkligheten. Men kanske så enkelt som att låta någon förstå att hen inte är ensam med sin oro. Vi finns här tillsammans.

Och så får vi också lära oss att ta emot tröst. När livet går oss emot kan det ändå finnas någon som möter oss med vänliga ögon som säger ”du är inte ensam”.

Tröst är något mycket vackrare och värdefullare än medlidande. Att få ge tröst och att få ta emot tröst när det är alltför grått runt omkring oss är något att vara tacksam för.

Ingen av oss kan som Anita Hegerland lova ”gråt ej lilla mamma, allt skall bli så bra”. Men på den väg som både du och jag har att vandra blir det lite lättare att ta sig framåt om vi upptäcker det goda i livet. Och inte behöver vara ensamma.