Alexander Jensen: ”Jag är besviken på mina kollegor”

När jag hade cancer snöade jag in ordentligt och plöjde igenom kokböcker, sträcktittade på matlagningsprogram och planerade veckans matsedel där hemma in i minsta detalj.

Det gjorde att det provades många nya maträtter från andra matkulturer. Jag fastnade särskilt för italiensk-, arabisk- och mexikansk mat.

En av favoriterna där hemma har blivit den mexikanska maträtten carnitas med olika salsor och röror. Den är ganska lätt att laga och innehåller inga svåra tekniska moment. Allt som krävs är lite framförhållning. Det är kött som tillagas länge i låg temperatur med mycket kryddor, apelsinsaft och limesaft. Köttet blir väldigt mört och gott.

Det var med stolthet som jag serverade det till familjen i söndags. Vi åt det som en hamburgare med guacamole, mangosalsa och en chipotlemajonäs.

Som tur var blev det väldigt många matlådor och jag såg framför mig hur avundsjuka mina kollegor skulle bli när jag värmde detta i micron. Där skulle de sitta med sina snabbmakaroner och falukorv medan jag käkade mat i restaurangklass, som jag själv hade lagat.

Jag vet att det är jättefånigt men jag dagdrömde om att alla skulle uppmärksamma den ljuvliga doften och genast bli nyfikna på maträtten, för att sedan mata mig med frågor om den. När jag på måndagen åkte till jobbet memorerade jag receptet för att kunna leverera detta felfritt när det efterfrågades.

Förväntansfullt gick jag till lunchrummet och började värma maten. Ganska snart fylldes rummet av en ljuvlig doft. Vi äter inte alla samtidigt utan varvar nu i coronatider. Men ingen av de jag käkade med frågade om maten. Ingen som gick förbi lunchrummet undrade var den härliga doften kom från.

Det var en viss besvikelse och jag kände mig löjlig som sörjde över den uteblivna bekräftelsen. Men det kändes som när jag var liten och inte fick beröm av mina föräldrar efter att ha kommit hem med något fult från slöjden.

Kan tänka mig att det är samma känsla som drabbar dom som ställer sig framför idoljuryn, och blir sågade längs med fotknölarna i tv. Trots att deras mamma hela livet sagt att de har bra sångröst.

Men trots denna insikt gjorde det ändå riktigt ont när reaktionerna uteblev även i tisdags. För jag var så överdrivet stolt över min matlagning. Det smakade ju lika bra som på restaurang, men ingen brydde sig.

Jag tog nya tag igår och i bilen på väg till jobbet fantiserade jag ihop alla frågor som jag skulle få: Är det svårt att laga? Vad är receptet? Vad äter du? Vad är det som luktar så gott? Jag vet att det är corona men kan jag få provsmaka?

När vi satte oss vid bordet i lunchrummet var jag peppad till tusen.

Efter en stunds diskussion om vattnets betydelse för sjöfarten kom frågan jag hade väntat på.

”Vad äter du?”

”Carnitas.”

”Okej...”

Jag svalde snabbt min tugga och gjorde mig beredd på att leverera mina inövade svar. Nu skulle jag göra mina kollegor imponerade.

”Vad har du på gång idag då?”

Ridå ner, ljuset släcktes, avgrund, falla i en bottenlös brunn. Det är svårt att förklara vidden av min besvikelse med ord.

”Det blir inte roligare än så här sa jag surt och gick därifrån”.

Mina kollegor tittade förvånat på mig och skakade sedan på huvudena åt mina tonårsfasoner. Såhär i efterhand förstår jag dem helt och hållet.