Alexander Jensen: Alexander Jensen: ”Det hade kunnat sluta med Heimlich manöver”
Jag var sex år gammal, hade en hemsk hosta och mamma försökte hjälpa genom att ge mig en slemlösande tablett. Vi hade ingen flytande medicin hemma och hon fick prova det som fanns. Jag hade aldrig tagit någon tablett innan och tittade med stora ögon på den där svart-bruna tabletten som jag skulle svälja hel. Jag var skeptisk och frågade om jag verkligen skulle klara det.
”Jo det kommer att gå bra. Det är bara att titta upp i taket och svälja”.
Jag försökte men lyckades få en del av vattnet i vrångstrupen och började hosta. Resten av vattnet och tabletten hamnade på köksgolvet.
Mamma ville prova en gång till men jag avvisade bestämt. Jag fick ha min hosta och dagen efter köpte hon flytande medicin till mig.
Det var i yngre tonåren som jag försökte igen och då för att slippa den där förfärliga smaken av brustabletter och det gick bättre.
Men jag har alltid haft problem med att svälja tabletter. Det hamnar ofta vatten i vrångstrupen eller så fastnar tabletten i halsen och retar kräkreflexen. Ibland har jag hellre avstått från att ta en panodil för att istället stå ut med huvudvärken eller febern.
Därför blev jag bekymrad när jag låg på sjukhuset och skulle påbörja min cancerbehandling. Jag fick en kopp med åtta tabletter framför mig. Utöver intravenösa cellgifter skulle jag även ta det i tablettform samt några fler tabletter mot biverkningar som cellgifterna kunde ge.
Det var dessutom inte någon engångshändelse. Jag skulle ta så många tabletter varje dag i en hel vecka. Andra veckan blev det några färre, tredje veckan ännu färre men sedan var jag tillbaka på ruta ett. Hur skulle det gå?
Min rumskamrats kopp var typ full till bredden av tabletter och han hällde dem alla i munnen, tog lite vatten och svalde dem helt obekymrat. En annan var riktigt hardcore och svalde sina utan vatten.
Jag var imponerad men vågade inte göra något liknande. Det hade kunnat sluta med Heimlich manöver. Istället fick jag ta en i taget och det gick faktiskt ganska bra till en början. De var första var små och de andra var något större men filmdragerade vilket underlättar. Den sista var dock en riktig utmaning. Den var något större än ett vinigummi och var utan filmdragering.
Givetvis fastnade den i halsen och jag fick anstränga mig för att inte börja kräkas. Efter två glas vatten var den till slut nere.
Jag tänkte att det skulle bli bättre med tiden, att jag slutligen också skulle kunna ta alla tabletter med en gång. Men så blev det inte.
Jag saknar verkligen total talang när det att svälja tabletter och hade förmodligen inte ens ha platsat i Korpen om det fanns tävlingar i det.
Senast igår höll en på att hamna i vrångstrupen. Det är helt livsfarligt och jag vågar inte längre ta tabletter ensam. Tänk att dö på grund av att försöka äta medicin som ska förhindra dödsfall. Vilken ironi...
