Dimman

När dimman kramar oss och naturen är det svårt att se. Konturerna försvinner och allt blir grått. Blir det riktigt grått kan det vara svårt att ge sig ut på vägarna. När dimman är som tätast är det svårt att se omgivningen tydligt. När dimmar är som tätast flyter allt samman. Tills vi kommer nära.

Ändå är det som om vi ser. Det vi känner och någon gång har upptäckt. Det finns där bakom dimman och då ser vi inte bara det gråsuddiga töcknet.

Men vi vet att det finns något annat därbortom töcknet och det grå. Men har sett det klart och tydligt vid andra tillfällen och vet att när dimman lättar blir det synligt igen. Och kanske kan det till och med synligt för ett kort ögonblick och påminna oss om just det. Det finns där bortom.

Att höra det som inte hörs, men finns där bakom vardagsmeningar och outtalade rop.

Att se det som inte syns, men komma ihåg det från den gång då allt var tydligt.

Att förstå det som är oförståeligt, men ändå finns inne i oss, någonstans.

Vill du veta. Se. Höra. Förstå. Ställ då frågor. Gå närmare och upptäck att det som är otydligt finns där bakom – kanske vet vi redan vad vi ska finna. Eftersom vi har varit där förut.

Gå närmare. Ut ur dimman.

Möt vardagen. Möt varandra, möt den som du vet finns där någonstans bortom det just nu osynliga.