Anja möter: Soulkungen Eric Gadd på Kackelstugan

Den här gången möts vi i ett torn där artisterna övernattar när de uppträder på Kackelstugan. Ett alldeles eget näste. Från sovrummet går det att se ut över publiken genom ett litet fönster.

Vad är ditt första minne från Öland?

– Oj, jag har ju varit här så många gånger men eftersom jag har bott på Gotland och mamma och pappa bor där så ”tog det lite tid” innan jag upptäckte Öland. Men nuförtiden har jag ju många favoritstränder på Öland med vit, fantastisk sand.

Eric Gadd känner sig hemma på Kackelstugan. Tror att han har spelat där runt sju gånger. Dessutom har han blivit god vän med Pelle Aldestam som driver stället tillsammans med sin familj.

– Kackelstugan har ju varit som en föregångare till flera av dagens aktörer som har tagit efter och börjat producera mer avskalade konserter.

Eric Gadd fick sitt stora genombrott år 1991. Han säger att det var en smärre chock.

– Jag hade inte hunnit lära mig det mediala språket. Gjorde därför några rejäla fadäser som sedan skrämde mig jättemycket när jag såg effekten av det jag hade sagt.

– Jag var helt enkelt för ärlig med vad jag tyckte och kände. Någon blev jätteledsen. Jag blev förtvivlad. Det tog lång tid att lära sig hantera media, komma underfund med hur jag skulle förhålla mig på rätt sätt till alla journalister.

Hur medvetet håller du dig undan media. Vi vet inte så mycket om dig, din fru och din dotter?

– Det är lustigt. Jag förstår inte riktigt det där för jag är ganska frank. Men precis som du säger så kanske jag omedvetet skyddar människor som är mig väldigt nära. Jag lämnar aldrig ut någon.

Får jag fråga om din dotter som aldrig har visat sig offentligt?

– Jo, men det funkar bra eftersom hon hade sin första konsert i våras. Under en helg uppträdde jag och min fru Cornelia med vårt band som vi kallar för ”Moonlet”. Vi hade vår spelning på lördagen och dagen efter uppträdde Leonora på sin konsert. Vi kompade och hon kompade oss på keyboard. Hon är bara 15 år så vi vet ju inte om hon vill bli musiker, men hon är jättebegåvad.

Eric Gadd är en ’”matpassionär”. Förra året vann han Sveriges Mästerkock VIP i TV4. Vi pratar om ”djup” mexikansk mat som kommer från indiankulturen. Chili, choklad, genuint med rökiga smaker. Inget fusk. Ingen majs ur någon burk till tacos.

– Jag gillar att lära mig historiken kring matens ursprung. Har snappat upp mycket antropologiska fakta genom maten.

Om jag skulle våga mig på att laga någon öländsk mat till dig. Vad vill du ha?

– Men Anja, då kommer du ju laga något typiskt som kroppkakor. Men jag har ju vuxit upp med gotländska kroppkakor utan kryddpeppar, säger Erik med ett pillemariskt leende.

Jag försöker igen. Vill ge Mästerkocken Gadd något öländskt.

Har du ätit Ölands landskapsrätt lufsa?

– Nej... men hur tusan kan jag ha missat det. Heter det lufsa alltså…

Vi talar om ingredienserna. Om att han älskar det mesta i matväg om det är genuint.

När Erik Gadd pluggade på universitetet i New York var han tvungen att fylla ut lite tid med några tillvalsämnen. Han valde religionshistoria och ”wine-making”. Hamnade i en grupp med rika pensionerade par som hade skaffat sig en vingård i Vermont.

– Men det var seriöst som tusan. Jag fick prova på alla slags smaker. Skilja ut dem en och en. Tanniner, citronsyra och alkohol. Man bröt ner alla smakämnen. Lärde sig hur de kändes i gommen. Jag kan inget om vingårdar och buskar. Men jag vet vad jag vill ha. Jag föredrar tanniner på sidan om tungan jämför med mycket syra mitt på tungan Jag vet att jag vill ha ”taninnstarkt” vin. En väldigt användbar kunskap.

Under pandemin fick Eric Gadd ställa in turné efter turné. Det var en katastrof. Men tiden i hemmet gjorde att projekt som hade legat och ”skramlat i någon låda” kom upp i ljuset. Tillsammans med frun Cornelia, som är både gallerist och musiker, började han att göra musik. De bildade duon ”Moonlet” och i höst kommer en gemensam platta. Dessutom ska de också hinna ge ut varsin soloplatta.

Innan konserten möter jag Karin och Jörgen Larsson som strålar ikapp med solen.

– Eric Gadd är helt underbar live. Svensk soul när den är som bäst. Man kommer igång när han kör. Vi gillar alla hans låtar. Har sett honom tidigare. Han är så ödmjuk. Lät oss ta en selfie.

Så fort kvällens arrangör Pelle Aldestam ber oss att hälsa Eric Gadd ”extremt mycket varmt välkommen” drar han igång med discodängan ”Going back to my roots”. Publiken är omedelbart med på noterna.

Under kvällen förundras jag över hans otroliga röst. Falsetten med tät röstklang och ett jämnt luftflöde som aldrig tycks ta slut. När han kör ”Excuse me, hallelujah” med bas istället för gitarr vibrerar golvet under våra fötter. Nästan alla klappar med. Ingen kan sitta still. Jag vill gå upp och dansa i mittgången. Min mamma sitter brevid. Hon är 81 år och snurrar runt handväskan i takt med musiken.

Gadd kör en ”halvny” låt som han gjorde när pandemin bröt ut. ”Har verkligen ingen av er hört den här låten?”, frågar han. ”Nej”, ropar publiken samtidigt som en enda hund skäller som svar. Alla skrattar.

Kvällens andra ”halvnya” låt heter ”Stay away från mig” En ärlig, naken låt om att göra någon man älskar illa. Jag får ståpäls. Sedan följer att antal hits som nästan får taket att lyfta. En man intill mig spelar trummor i luften. Reser sig. Ler. Jag undrar om han är trummis. Det ser så ut.

”Trummisen” på min rad visar sig vara en brandman. Nu skulle jag kunna vara vitsig och skriva att han inte lyckades släcka kvällens brand. Så det gör jag eftersom det hettade i mitt ansikte och rösten var hes efter mina försök till falsettsång,

”Wish I could have done my best” (på svenska: Jag önskar jag hade gjort mitt bästa) sjunger Eric Gadd och jag tänker; Bättre än såhär blir det inte Eric.