Mattis Andersson: Jag såg en NHL-match – på Öland
Jetlaggad med ett gäng NHL-matcher färskt på näthinnan efter en resa till Kaliforinen satte jag mig under fredagskvällen för att bevittna SSG:s årliga försök att klamra sig kvar i division 3. På besök var beryktade, stenhårda Jämjö IBK med svarta, mördande blickar. När domarna klev in i hallen var min första tanke att den duon, de skulle få göra sig möda för arvodet denna afton.
Så blev det.
Det är något med SSG:s klubbmärke som gör att hornen blir lite extra långa när det drar ihop sig. Att man i år dessutom adderat ett gäng hänsynslösa, men också iskalla ishockeyspelare gjorde denna streckmatchen till något som var utöver det vanliga. Den blev till lokal sport när den är som absolut bäst.
Det är nog ingen allt för vild gissning att det finns en hel del ishockeyminuter även på Jämjö-spelarna för; ”det small, du milde”, som profilen David Slättman hade skrivt på X (före detta Twitter) om han hade sett matchen.
Att det tacklas och krigas om varje centimeter när miljonavlönade lirare åker runt i Nordamerika vecka in och vecka ut är vida känt. Men jag kan med gott samvete säga att SSG och Jämjö inte bjöd på sämre underhållning än vad det är när handskarna kastas i Anaheim och en fajt bryter ut till publikens stora förtjusning. Jag väljer Torslundahallen före Honda Center.
I Torslundahallen var det verkligen stenhårt i varenda duell.
Det var som att jag kastades tillbaka och det kändes verkligen som att jag var på en NHL-match – på Öland. Med skillnaden att detta var innebandy.
De båda bröderna Robin och Linus Dahlstedt såg ut att fortfarande spela ishockey likt de annars är stöpta för att göra. Domarna, de körde på samma spår, släppte på från första minut, vilket gjorde att undertecknad höll andan och flera gånger var evigt tacksam för att jag slapp vara en spelare där ute på isen, eller jag menar golvet, så klart.
Spelet då? Jodå, det var inte så illa pinkat det heller. Jämjö bjöd upp till dans och den egentliga skillnaden lagen emellan var stekhete Linus Dahlstedt ihop med räddaren i nöden Marcus Zimmermann och poängmaskinen Anton Fransson.
”Så, nyblivne sportchefen Viktor Sheffield, jag har ”Frasses” nummer om du önskar få det.”Mattis Andersson
För att hoppa från en sak till något helt annat så vill jag stanna till på den sistnämnde som leder poängligan, med si så där en 20 poängs marginal.
Min tanke föddes då en innebandyprofil härom veckan nämnde idén att försöka locka hem CL98-produkten David Carrington till FBC Kalmarsund för att maxa den lokala förankringen. Inte för att han spelar bäst innebandy, men för att han drar till sig intresse och har en vinnarinstinkt.
Han har inte fått frågan – och kommer säkerligen inte få den heller.
Men av samma anledningen finns det annan kittlande idé hos mig. Nu vet jag att det bara är i drömmarnas land man kan få uppleva så här galna och orealistiska idéer. Jag vet också att många kommer, med all rätt, att idiotförklara mig för att jag ens har tänkt tanken. Men, jag kan med handen på hjärtat säga att Anton Fransson med en rejäl försäsong hade kunnat gå in i FBC Kalmarsunds SSL-lag och producera mer poäng än många forwards som finns där, utan att förringa den befintliga uppsättningens innebandykompetens på något sätt. Nödvändigt för Kalmarsund hade varit att han dessutom säkerligen dragit en hundring extra på läktarna.
Att familjefarsans hemjobb i kontringsspelet sedan inte hade räckt till är en annan sak, den tanken finns det inte plats för i min drömvärld. Så, nyblivne sportchefen Viktor Sheffield, jag har ”Frasses” nummer om du önskar få det.
