Guldhjältarna är hemma – se mottagandet på flygplatsen
Strax efter klockan 18 steg tre väldigt trötta innebandyspelare in på flygplatsen i Kalmar. De togs emot av bekanta, representanter från Kalmarsund och en del nyfikna besökare.
Kim Nilsson fick först en kram från sin dotter, Penny. Det var märkbart att de båda tyckte det var skönt att VM-hjälten var hemma igen.
– Det är jätteskönt, det är länge man är borta. Det är ju inte bara VM utan allt runt om också. Vi var ju i Båstad, sedan hemma och mellanlandade och sedan iväg igen. Man är inne i någon bubbla liksom.
Ölänningen gjorde sitt sjätte VM och vet hur det är att komma hem och tillbaka till vardagen efter ett mästerskap.
Blir det någon sorts tomhet?
– Just nu är jag bara trött, haha. Men man kommer ju så klart reflektera över det här guldet också. Det var ju inte så länge sedan vi var här nu. Finland var ju bara ett år sedan.
– Jag har fina minnen från Schweiz. Jag har ju lyckats med tre guld, ett med Grashoppers och två med landslaget.
Hur högt rankar du detta?
– Det är ju bland det finaste man kan vinna. VM är ju väldigt små marginaler. Inget med bäst av sju matcher. Det är ju nära att vi åker ut mot Finland men vi visar att vi är ett vinnande lag och ett gäng vinnarskallar.
Finns det någon riktigt stor dröm kvar nu då?
– Ett SM-guld med Kalmarsund skulle sitta fint.
Även om Nilsson var trött när han kom till flygplatsen så smög det sig fram ett extra leende när nästa VM kom på tal.
– Det är två år dit. Jag kommer träna på och köra på sedan får man se var man står någonstans när det kommer. Just nu kommer jag inte blicka fram emot ett VM utan nu blir det fokus på Kalmarsund. Ta hand om kroppen och komma hem till familjen så får vi se vad som händer om två år.
Nästa världsmästerskap går i Malmö. Från Öland är det omkring 30 mil dit.
Du skulle kunna få halva Färjestaden, halva Öland dit?
– Ja, exakt, precis. Det skulle väl vara det.
När det var SM-final i Stockholm var det en sanslös uppslutning med ölänningar.
Pirrar det lite att få det följet till blågult?
– Jo, så klart. Någonstans så är det ju det här man spelar och tränar för. Att få representera ett svenskt landslag är stort. Vi får se.
