Rosemarie växte upp i det omtalade stationshuset: ”Som att vara i världens mitt”

Stationshus, vattentorn, postkontor och ett tvätteri som låg alldeles intill – när Rosemarie Holmström växte upp i stationshuset på 50-talet var Lindby ett centrum. Här träffades de som var på väg någonstans, de som kommit tillbaka, de som hade ärenden och de som bara hade vägarna förbi.

– Det var en fin känsla, som att vara i världens mitt, säger Rosemarie.

Innan Rosemarie hunnit fylla ett år flyttade familjen Holmström in i tjänstebostaden som var Lindby station. Hennes pappa Rolf arbetade som stationens stins.

Rolf var ursprungligen från Gällivare. När SJ köpte Ölands Järnväg 1947 dök diverse tjänster upp på Öland och Rolf blev assistent på stationen i Persnäs.

– Han kunde ha hamnat var som helst. Han var sån, äventyrlig, säger Rosemarie.

Rolf var lite av en lokal profil på Öland. I och med sitt ursprung i Gällivare blev han känd under smeknamnet ”Lappen”. Namnet användes inte i negativ bemärkelse påpekar Rosemarie.

– Någon gång fick han post adresserad till ”Lappen på Öland” och den kom fram, säger Rosemarie och skrattar.

Efter fyra år som assistent blev Rolf stins på Lindby station och familjen bestående av Rolf, Anne-Marie och Rosemarie flyttade in. Rosemaries syster Ylva föddes 1954.

Barnen trivdes bra med uppväxten invid rälsen.

– Det fanns oändliga möjligheter att rymma hemifrån. Jag kunde åka någon station eller så, sen var det väl någon snäll lokförare som skickade hem mig igen.

Ibland fick de åka en tur med dressinen. Och på en skyltsöndag innan jul byttes det vanliga loket ut mot ett gammalt ånglok som förde familjerna till julskyltningen i Borgholm.

– Det var spännande hela tiden. Jag minns speciellt en gång, jag tror det var 1954, den stora solförmörkelsen. Allt blev svart och fåglarna tystnade. Ett tåg stannade hos oss precis då och passagerarna gick av och tittade upp i himlen med konstiga glasögon. Som en science fiction-film.

Men uppväxten på stationen i Lindby var primitiv. Anne-Marie arbetade som hemmafru medan Rolf passade tågen och skötte posten. En tidtabell från 1930 visar att elva passagerartåg om dagen stannade i Lindby. Utöver det passerade godståg.

– Livet styrdes av tågen, som vilken tid vi åt till exempel. Det var väldigt fritt och väldigt kontrollerat på samma gång.

På övervåningen i huset fanns kök och ett sovrum som de fyra delade på. På nedervåningen bredvid väntsalen fanns ett större rum men det användes främst när familjen fick gäster och på julafton.

På tomten fanns ett uthus med två utedass – ett för resenärer och ett för familjen. I tvättstugan kunde de bada i en bykgryta, ett sådant kärl man eldar under för att få vattnet varmt.

Det fanns även en betelevator på stationen, en sådan användes för att lasta bland annat sockerbetor.

– En gång lossnade veven och brakade in genom fönstret på övervåningen där jag och min syster satt, vi kunde blivit massakrerade, säger Rosemarie.

Rosemarie gick i skolan i Sörby tre kilometer från Lindby. I hennes klass var de sju elever. I skolan gick hon under namnet ”Lill-lappen”.

– Det var en barndom med äventyr. De som bodde mitt emot jobbade också på järnvägen och i den familjen var det tre barn. Vi var som ett Bullerby-gäng. Det hade nog blivit en bra Astrid Lindgren-bok.

Men 1961 lades järnvägen ner. Familjen får flytta ut när SJ säljer bostaden. Rälsen rivs upp strax därefter. Rolf tar jobb vid Persnäs stenbrott, ”som en stins fast för lastbilar”, förklarar Rosemarie. Senare arbetar han även på Östra Småland och Ölandsbladet. Anne-Marie arbetade i flera olika butiker i Borgholm.

För Rosemarie tog omställningen hårt. Hon var nostalgisk och längtade tillbaka till stationshuset i Lindby i flera år efter flytten.

Även för Rosemarie bar vägen senare till Ölandsbladet där hon hade sitt första sommarjobb. Yrkeslivet har hon ägnat åt både journalistik och konst. Att vara uppvuxen på en tågstation har satt sina spår. Som bildkonstnär har hon låtit sig inspireras.

– Jag älskar att åka tåg. Det är som att man är i takt med sitt resande – inte som ett kolli som när man flyger. Man tittar ut och tänker, det är meditativt.

Nu är hennes barndomshem annorlunda men ändå sig likt. Bevarat och förfallet. I marken syns spår av där rälsen en gång legat. Runt vattentornet är träden vildvuxna.

Nu när stationshuset återigen är till salu hoppas hon att den som köper är mån om att bevara det.

– Helst av allt skulle jag vilja att någon köper det och ger det till mig, jag har helt enkelt inte råd. Det finns enorma möjligheter och så häftiga detaljer.