Landsortspunk från 1600-talet och högtidlig prisutdelning på poesidag i söder
Många poesitörstande åhörare hade fylkats på Elins horva intill poeten Anna Rydstedts barndomshem i Ventlinge, när akt tre av Poesi på Öland öppnades av Tove Folkesson och världsmusikbandet TUMULT. Sommarsången I denna ljuva sommartid som dalakoral beskrevs av Tove som landsortspunk från 1600-talet varefter hon framförde sin egen musikaliska tolkning av den kända dikten Det enda.
Under eftermiddagen följde sedan en lång rad framföranden av poeter, musiker och en tolkning av Anna Rydstedts dikt ”Det enda” av dansaren Ulrika Larsen.
Lina Ekdahl berättade att hon träffade Anna Rydstedt 1986 på en poesifestival med enbart kvinnliga poeter i Göteborg.
– Jag blev helt tagen, i Annas dikter finns både himlen och vardagen med, hon blir aldrig pretentiös i sitt diktande.
Hon läste bland annat sin egen dikt Bristen, en lustfylld promenad från dal till berg med reflektioner över livets alla möjliga och omöjliga brister. Skratten hördes bland åhörarna som hade slagit sig ner på ängen.
Här saknas innehåll
För femton år sedan läste den norska poeten Marte Huke några dikter av Anna Rydstedt och kände genast att de måste bli tillgängliga i Norge.
– Jag har översatt boken Jag var ett barn, men det har tagit tid eftersom jag inte har velat översätta den rakt av. Det måste kännas att den på något sätt är norsk, inte för att förvanska Annas dikter utan för att vi skall få en igenkänning även i Norge.
Det har inneburit att en del öländska ord och uttryck har fått ändras och att Marte har behövt hantera naturen på ett annat sätt än Anna.
– Det öländska Alvaret finns ju inte i Norge, vi har en helt annan natur.
Eftermiddagen fortsatte med flera läsningar och när turen kom till Olivia Bergdahl tog hon hjälp av ett blädderblock så att åhörarna skulle kunna följa med i hennes Barnet – en sonettkrans. Sonetten är en form som följer ett speciellt mönster som hon tydliggjorde genom att skriva första raden i varje strof på blocket. Men...
– Ser ni inte vad jag skriver så hör ni kanske vad jag läser. Och annars förstår ni kanske vad jag menar ändå, säger Olivia opretentiöst varpå hon bjöd på en upplevelse både uttrycks- och innehållsmässigt.
Det alla väntade på kom som sista punkt i det (kanske alltför) gedigna programmet när poeten Hanna Hallgren fick ta emot det första Anna Rydstedt-priset. Hon har i 20 års tid haft Anna Rydstedt som följeslagare i sin egen diktning och i sin senaste bok Ensamhetsträning med Majken Johansson smälter det samman med den andra poeten som är viktig för henne själv och hennes poesi.
– Anna och Majken var båda med i Lundagruppen och hade mycket med varandra att göra på den tiden. Det känns fint att jag får ta emot det här priset. Den här uppskattningen och den uppmärksamhet jag har fått gör att jag känner mig välkomnad på Öland på ett nytt sätt.