Innebandydöden på Öland del 2: Högbys gyllene trio om sitt livsverk

Det är tre män som undertecknad har stor respekt för. Under ungdomsåren var det de här gubbarna man såg upp till och hade som barndomsidoler. Tomas Lind med sin teknik, finurlighet och precisa passningar. Mattias Carlsson med sitt brinnande engagemang för föreningen och stundtals välriktade skott. Sedan har vi Robert Nilsson. Ölands förmodligen hårdaste dragskott med nummer fem på ryggen. En sann föreningshjälte och den unge skribentens allra största förebild inom innebandyn. Jag har haft förmånen att bli tränad av alla tre i unga dagar och på senare år, även varit lagkamrat med dem.

Det är med stor förväntan och nostalgisk känsla som vi träffas på Tomas Linds kontor i Borgholm. Undertecknad anländer först och bara någon minut senare kommer Robert Nilsson. Lind drar skämtsamt en parallell till hur det var förr i Åkerbohallen:

– Det här är precis som i innebandyn. Jag och Robert står och väntar på att Carlsson ska komma och låsa upp, säger han.

Men den här gången kommer Carlsson bara fem minuter efter utsatt tid – och det nära på två timmar långa samtalet om innebandyn på norra Öland kan ta sin början.

För cirka 30 år sedan var intresset för den på Öland nya sporten innebandy enormt stort. Runt 1991 startades en korpserie i nyligen uppförda Åkerbohallen och som allra mest var hela 16 lag i spel på fredagskvällarna. Lag som Ångvält, Källa Mean Machines, Kroken, Vedborm Indians, Slowmotion och Viking, gjorde upp om titeln som bästa innebandygäng på norra Öland.

– Det var fruktansvärt roligt när korpen var som allra bäst och vid finalen mot Böda ett år var det 300 åskådare i hallen. Det var helt sjukt och folk precis överallt i alla utrymmen, minns Mattias Carlsson, som spelade i Källa och räknar upp gamla profiler som Lasse Nilsson, Per-Ivar ”PI” Kullman, Jörgen Petersson och Markus Axelsson.

– ”Mackes” pappa var ju född i Källa, så han hade en koppling dit. Jag var lite som Wales på den tiden, säger Carlsson.

När Tomas Lind flyttade till Öland från Stockholm tillhörde han Persnäslaget Slowmotion och när han påtalade det fick han snabbt höra att lagnamnet passade hans spelstil.

Robert Nilssons Team Ångvält innehöll profiler som Nicklas Jämtin, Nicklas Nelson och Roger Harrysson.

Efter några år och flera triumfer i korpen siktade Mattias Carlsson och Per-Ivar Kullman på att få till ett lag i seriespel.

– Ja, vi hade ju redan vunnit allt i korpen och behövde nya utmaningar, skrattar han. Vi mötte SSG i någon träningsmatch inför korpen och fick inte alltför mycket stryk. Då kände vi att vi kunde ge det en chans. Färjestaden och SSG hade varit igång några år och intresset för sporten var väldigt stort just då.

Initialt stötte man på motstånd när man försökte dra igång verksamheten 1995.

– Högby ville inte ha med oss. Så vi registrerade LK95 (Löttorp-Källa). Men sedan ångrade de sig och ville ha med oss i alla fall.

Sagt och gjort. Högby IF innebandy såg dagens ljus och inför debutmatchen i oktober 1995 kom storfavoriterna Kvarnholmen på besök till Åkerbohallen. Ett lag som hade varit igång i flera år och som bara skulle leka hem den östra division 4-serien. Och det började minst sagt trevande i den första perioden för det nya laget.

– Vår målvakt skulle kasta ut bollen och råkade dra bak armen så långt att han hade bollen i eget mål. Det var inte direkt den starten vi behövde. Efter fem minuter låg vi under med 3-0. Men sedan vet jag inte vad som hände. Vi började hitta lite spel, gjorde några pass in och de började lattja. Vi skapade en del, men vi kunde ju inte skjuta. Vi visste liksom inte hur man skulle träna eller hur man sköt skott eller något sådant. Vi gick mest på hjärta och kondition. Men rätt vad det var började vi göra mål och i tredje perioden stod det 5-5 och Tomas Johansson i målet började storspela.

I det absoluta slutskedet av matchen klev Högby IF:s stjärnspelare Markus Axelsson fram och på sitt karaktäristiska sätt lyfte han in bollen vid bortre stolpen.

– Han kom alltid på högerkanten och lättade upp bollen i målvaktens högra hörn, precis så var det den här gången och det blev ett sådant jäkla liv i hallen. Vi hade 120 betalande åskådare och domaren som dömde den matchen påtalade och mindes den 15 år senare också och sa att han inte hörde när han själv blåste i pipan. Det var en sjukt häftig upplevelse.

Kvarnholmen missade uppflyttning med två poängs marginal den säsongen och var märkbart frustrerade efter premiärförlusten på norra Öland.

– Det var någon i deras lag som sa; ”Hur kan vi förlora mot ett lag som inte ens kan skjuta?”. De tyckte nog att det var jobbigt att få stryk mot ett lag som aldrig hade spelat eller ens sett en riktig innebandymatch innan.

Det första året slutade Högby i mitten av tabellen på 18 poäng på lika många matcher – och åren som följde blev ännu mer lyckosamma.

Inför den andra säsongen anslöt Tomas Lind till föreningen och han var en av få spelare som hade erfarenhet från riktigt seriespel i innebandy.

– Jag var med i student-SM där vi råkade gå och vinna alltihop. Sedan var jag även med i det första SM:et som avgjordes, berättar han. Vi kom till Vallentunahallen när vi skulle spela någon turnering och skulle möta Jönköping. De kom med fina vattenställ och massagebänkar. Vi undrade vad de höll på med. Sedan när vi skulle starta matchen såg vi att de hade målvakt. ”Aj, fan”, tänkte vi och fick låna ihop grejer och fick sätta en kille i mål. Vi hade ju bara spelat med små mål innan. Innebandyn hade sådan enorm utveckling där i början från fritidsgårdsidrott till en mer seriös sport, minns han.

Inför det tredje året hade ungtuppen Robert Nilsson vuxit till sig och tagit klivet upp i a-laget och den hårdskjutande backen var med och spelade upp Högby i femman efter en serieomläggning.

– De skulle utöka till en division 6-serie och i vår femma skulle ettan gå till fyran och tvåan, trean och fyran fick en plats i femman. Resten fick spela i sexan. Vi kom fyra, en plats före SSG som dock fick en friplats på grund av ett annat lag drog sig ur, säger Mattias Carlsson.

Alla tre blir som eld och lågor när derbyt mot Färjestadens IBK 1997/1998 kommer på tal. FIBK:en med bland annat Olle Thorsell i laget var stora favoriter att promenera hem division 5 och få trodde att Högby skulle ha något att sätta emot.

– Ölandsbladet behagade inte ens åka upp till matchen eftersom Färjestaden bara skulle leka hem den, säger Carlsson, som hade satt sig själv på en alldeles speciell uppgift i derbyt. Ett taktiskt drag med blandad framgång skulle det visa sig.

– Jag skulle punkta Olle Thorsell. Det gick väl sådär. Efter en minut gjorde han mål...

Efter en stenhård och jämn batalj var det ändå nordölänningarna som drog det längsta strået och Nicklas Jämtins 7-5-mål i tredje perioden minns de än idag.

– Han kom fri med ”Beme” (Anders Bemervik) i målet och rundade honom och lade in den. Trycket som blev i hallen då var helt enormt, säger Robert Nilsson.

– Ja, verkligen och när jag ringde upp Lasse Carlén på Ölandsbladet efter matchen var jag fortfarande skakig och jag minns att jag frågade varför han inte var där. ”Det var väl ingen idé?”, svarade han. ”Jo, idag hade det nog varit det eftersom vi vann med 7-5”, sa jag. Då blev han alldeles stum i telefonen, säger Carlsson.

I faggorna 1997/1998 drog de tre eldsjälarna även igång ungdomsverksamheten där 82-84:orna var den första kullen med välkända ansikten som bland annat målvakten Jonas ”TV” Pettersson, Johan Hammarsten och Jesper Karlsson.

– Det tog väl inte riktigt skruv förrän 88-90-kullen kom och därefter hade vi alltid minst två ungdomslag igång. Vi hade ett flicklag med 87-88:orna som var väldigt duktiga och några av spelarna har även testat på spel högre upp efter det, bland annat Erica Andersson (före detta Larsson, numera spelare i Mörbylånga) och Camilla Lindström, säger Nilsson.

Det var aldrig tal om något damlag?

– Nej, de var tyvärr lite för tunna med bara tolv utespelare och ingen målvakt. Det hade varit roligt, men då hade vi behövt ha flera flicklag igång som hade kunnat fylla på underifrån och så stort var aldrig intresset, tyvärr.

Nilsson, Lind och Carlsson var inblandade i samtliga ungdomslag och praktiskt taget spenderades den allra största delen av trions fritid i innebandyhallar runtom på Öland och i Småland och Blekinge. När de inte coachade själva fick de även agera domare vid hemmamatcherna i Åkerbohallen.

– Jag tror jag var i hallen alla dagar i veckan under många, många år. Att man bara orkade det? Jag minns ett år när jag spelade alla a-lagsmatcher och alla b-lagsmatcher, plus ungdomslagen. Det var rätt så fullbokat, säger Nilsson.

– Ja, det var slitsamt och det var svårt att få föräldrarna att våga ta steget och ta ett eget lag utan vår inblandning. Visst, de hjälpte till med mycket runt laget som lagledare och sådant. Men ansvaret landade ändå på oss, säger Lind.

Mattias Carlsson:

– Ingenting i föreningen gjorde sig självt utan att någon av oss tre tog tag i det. Det var många gånger det var lite motigt att åka upp till hallen, men när man väl var där, var det ju alltid jäkligt kul.

– Ett år var jag huvudansvarig för P12, F12 och a-laget. Hemmamatcherna kunde jag sätta ihop så vi spelade efter varandra, men bortamatcherna kunde det köra ihop sig på ibland.

Ungdomslagen upphörde att existera efter årskullen med 97:orna och 98:orna som Tomas Lind tränade.

– Vi var nog rätt så slutkörda där. Vi hade drivit runt hela föreningen på egen hand under så många år att vi inte orkade dra igång en ny vända med knattar, säger Nilsson.

Historierna och anekdoterna haglar tätt under vårt samtal och minnena får samtliga deltagare i rummet att le och skrattet ligger hela tiden nära till hands.

– Det har varit så vansinnigt roligt under de här åren med innebandyn med många roliga händelser och matcher som man aldrig kommer glömma, säger Robert Nilsson.

Några särskilda minnen som vaknar till liv?

– Det finns många. Men en sak är rätt intressant, och det är att vi alltid fått fram så många duktiga målvakter. Vi hade ju Tomas (Johansson) och ”Mull” (Tord Svensson) där i början. Tomas var väl runt 40 när vi drog igång och påläggskalven ”Mull” var bara 38, säger Carlsson och fortsätter:

– Jag minns en match mot Västervik när ”Mull” var så otroligt bra och räddade precis allt i de två första perioderna. Vi ledde med flera mål, men sedan i tredje bara small det bakom honom. Vi frågade "Mull” hur det var med honom, och han svarade: ”Jag orkar inte hålla upp armarna längre”. Inte så konstigt att man släpper in mål när målvakten inte orkar hålla armarna uppe, liksom.

Under alla åren som innebandyn var igång på norra Öland gick man en hård kamp mot fotbollen. Enligt Mattias Carlsson var det inte alltid så enkelt att samarbeta över gränserna, trots att man ingick i samma förening.

– Vi hade väl en femma som bara spelade innebandy, men stommen utgjordes just av fotbollsspelarna som kom någon vecka före serien drog igång och man var glad om man fick till en eller två träningar inför första matchen. Några träningsmatcher var det inte tal om.

Ofta gick Högby bra i inledningen av serien och fram till jul hade man ofta häng på de absoluta topplatserna.

– Men sedan kom fotbollen och körde igång i januari och då blev det svårare att få tillgång till dem. Jag försökte påtala att vårt spelschema ligger fast från hösten och att man kanske inte behöver klämma in en träningsmatch samma tid som vi har match. Men det var inte ofta man ville lyssna därifrån. De sista fyra matcherna på säsongen hade vi sällan några fotbollsspelare med och då blev resultaten därefter. Jag förstår om en fotbollsträning går före en innebandyträning, men matcherna kunde vi i alla fall fått tillgång till dem oftare, menar Carlsson.

Robert Nilsson tror att innebandyn hade kunna klättra högre upp i seriesystemet om inte fotbollen i Högby hade gjort sin ”Åshöjdenvandring” upp till division 3.

– Då hade vi nog gått upp några divisioner, det är jag helt övertygad om. Nu var fotbollen huvudfokus och innebandyn var en kul grej att hålla igång med, säger han och får medhåll av sina två kompanjoner.

– Fotbollen har nog innebandyn att tacka för rätt så mycket. Efter några år med oss hade Markus Axelsson ganska bra tryck i benen och det var nog efter alla start och stopp med innebandyn. Det var rätt så bra träning för dem under vintern, säger Carlsson.

Trots att truppnumerären ofta var betydligt tunnare på vårarna har föreningen endast lämnat WO vid ett tillfälle.

– Det är något vi ska vara stolta över, tycker jag. Vi har alltid fixat och trixat så att vi kunnat komma till spel, säger Tomas Lind.

En av de mest tongivande spelarna under de första tio åren var Peter Körber. Med sitt skott och målfarlighet var forwarden hela tiden högt upp i skytteligatoppen och när föreningens historia ska summeras hittar vi forwarden allra högst upp i maratonpoängligan.

– Han hade ett jäkla bra skott, det var synd att han alltid sköt över bara, säger Carlsson.

På backplatserna återfanns bland andra defensivsherifferna Nicklas Nelson, Lasse Nilsson och Jörgen Petersson.

– ”Nicke” var fantastisk på att reta upp motståndarna. Han hade ju ingen teknik att tala om, men man gick ju aldrig förbi honom. Likadant var det med Jörgen, säger Robert Nilsson och Mattias Carlsson fyller i:

– Ja, Nelson spelade väl inte powerplay direkt, om man säger så...

Nilsson igen:

– Jörgen var otrolig på att tända andra också. Ingen gick förbi honom ostraffat. Sedan var ”Nicke” väldigt bra i boxplay. Han tog bollen och sprang med den vid sargen på bladet och sedan ut med rumpan och täckte boll.

Höjdpunktssäsongen?

– Jag ser här i mina anteckningar (Carlssons handskrivna bok med alla resultat och tabellplaceringar efter varje omgång, de fem första åren) att vi slog Borgholm tre gånger säsongen 99/00. Det var trippelmöten då, så det måste väl ha varit höjdpunkten, säger Carlsson.

Just derbyna mot Borgholms IBK var heta tillställningar och framför allt efter några år när de unga BIBK-grabbarna vuxit på sig.

– Det var riktigt roliga matcher och vi hade ju alltid bra lag hemma mot Borgholms IBK. Då ville ju alla vara med.

Några spelare eller kedjeformationer som gjort avtryck genom åren?

– Vi hade ju den där ”Björn Borg-kedjan” med Mattias Nelson, Johan Hammarsten och Jonas Nilsson. Vi hade inget uppställt anfallsspel med dem, men jäklar vad effektiva de var i kontringarna. De sprang sönder lagen och Jonas var alltid först på bollarna uppe på offensiv planhalva.

Vad saknar ni mest från den här tiden?

– Framför allt är det ju de där matcherna med mycket publik. Det blev ofta ett jäkla tryck i derbyna och inför en sådan match kändes det i magen hela dagen, säger Carlsson.

– Gemenskapen saknar man också. Vi hade jäkligt kul ihop och var ett gäng som hängde även utanför innebandyn. Sedan är det ju matcherna mot Färjestaden i början och Borgholm man saknar och minns, säger Nilsson.

Tomas Lind:

– För min del tyckte jag det var så otroligt kul med innebandy. Jag saknar att spela innebandy med duktiga spelare. Jag kunde bli lika glad för en fin passning på träning som ett mål i en match. Jag tyckte det var så vansinnigt roligt att spela bara.

Även om det inte alltid var ordning och reda så lade trion ner hela sin själ i föreningen.

– En gång åkte vi ner till Nättraby och då kom vi på att vi hade glömt matchstället hemma. Så det var bara att åka in till Intersport i Karlskrona och köpa ett gäng t-shirts. Det var ganska lugnt, eftersom vi inte var så många när vi åkte ner dit, säger Nilsson.

Just Blekingeresorna finns det många anekdoter och berättelser om.

– En vinterkväll snöade det något djävulskt och man såg inte ens vart man körde knappt. Vi skulle möta Atlas ute på Sturkö och när vår bil kom fram såg vi hur Tobias Johansson, som skulle köra själv, kom körandes på cykelbanan. Dagen efter fick vi höra att alla matcher i hela Kalmar län hade ställts in. Det var bara vi som hade längst att åka, som körde på, säger Carlsson.

Vad är ni mest stolta över?

– För min del är det nog att vi skapade ett rykte av att det alltid var tufft att åka upp till Högby. Alla lag tyckte det var jobbigt och var oroliga över att åka hit. Det gällde nog även domarna. Men det var nog mest för att vi var så engagerade och hade sådant hjärta för det, säger Carlsson.

– Vi var nog inte domarnas favoriter och det hade vi nog jobbat upp med tiden. Men vi ville så mycket och hade sådant engagemang för det att det rann över ibland, säger Robert Nilsson, som vid flera tillfällen blev tillfrågad att ansluta till Färjestadens IBK.

– De ringde ganska många gånger. Men det var aldrig aktuellt på riktigt. Jag var så djupt rotad i organisationen här och tyckte det var så roligt. Jag tror att det var nyckeln för mig, att jag brann för det vi hade här.

Säsongen 2011/2012 var lagets sista och efter 4-2-förlusten mot Slätaflys bilaga var en 17-årig era över.

– Intresset hade sakta men säkert dalat och vi var väldigt slutkörda. Det var svårt att få tag i folk och det tog musten ur en när folk helt plötsligt bara inte ville ställa upp längre, säger Carlsson.

– Men det är så överlag i samhället idag. Allt föreningsliv blir svårare att bedriva för ingen vill göra något ideellt. Man har så mycket annat att syssla med och allt har blivit mycket mer egocentrerat, säger Nilsson.

Mattias Carlsson igen:

– Idag vill man inte ha förutbestämt att man ska ha roligt på innebandyträningen på tisdagar och torsdagar klockan 19. Idag vill man boka sin padeltid när det passar eller sitta hemma och dricka vin i soffan, eller vad folk gör nu för tiden?

Många års slit på egen hand tog till slut ut sin rätt. För ICA-handlaren Mattias Carlssons del hade ansvaret över tre butiker och det helhjärtade engagemanget i innebandyn tagit musten ur honom.

– Sedan är underlaget på norra Öland inte det största. Det blev svårt och sedan var jag slutkörd efter den säsongen. Vi hade behövt fler som engagerat sig. Det är tråkigt och vi hade kanske kunnat hålla på något år till, men någonstans var det vägs ände.

Tror ni det kan bli ett seniorlag på norra Öland igen?

– Nej, jag tror det blir svårt. Antalet ungdomar minskar på norra Öland och jag tror det blir svårt att hitta folk som orkar engagera sig på det sättet som krävs. För att ha en fungerande förening krävs det att man har ett a-lag och ungdomslag som kan se upp till dem. Man behöver båda delarna för att allt ska funka på ett bra sätt.

– Om det inte sker en enorm världsförändring och vi får massinflyttning till norra Öland tror jag också att det är kört med ett seniorlag, säger Robert Nilsson.

Efter att Högby IF lade ner sin verksamhet återuppstod ungdomsinnebandyn på norra Öland, men då under namnet Böda/Högby. Idag har föreningen två flicklag i spel.

– Det är jätteroligt att de håller igång. De har en stabil organisation med Jörgen Fohlin och några till i spetsen. Problemet är när de flyttar in till gymnasiet sedan. Det är svårt att få folk att åka upp till norra Öland för att träna två gånger i veckan idag, säger Robert Nilsson, som under flera år var engagerad även i Böda/Högby med sina egna barns ungdomslag.

Tomas Lind avslutar med att sätta fingret på mentaliteten på norra Öland.

– Ibland kändes det som att det var vi mot världen och när vi fick in den känslan kunde vi göra underverk.

Del 1: Borgholms IBK:s uppgång och fall

Krönika: Innebandydöden på Öland kommer slå hårt mot Kalmarsund