Den ostökige busen i Böda: ”Statistiken talar för sig själv”

Av fyra bröder är Lukas Wiberg den näst yngsta. Han ”sticker ut” i syskonskaran som den enda fotbollsspelaren.

– Det blev ingen träning där hemma. Jag försökte få lillebrorsan att stå i mål. Men han sa nej. Jag vet inte varför. Det fick bli så bara. Men nånting måste man göra för att hålla sig unik och för att inte blandas ihop, säger Lukas.

Han må vara en tränares dröm. Defensivt lagd och ”spelar där det saknas folk”. Men i Böda/Högby sticker han ut med sin statistik. Ett tjugotal gula har det blivit genom åren och ifjol synade han det röda två gånger om.

– Jag tycker inte att jag är så stökig. Statistiken talar för sig själv lite. De första åren är det mycket snack-varningar. Du vet, man var i sena tonåren och var lite mer verbal. De senare är nog mer för att jag är lat. Man tar hellre ett tidigt gult än springa hem ordentligt. Sen så får man se till att sköta sig resten av matchen.

Är du busen i laget?

– Ja, nu på senare år har jag väl varit det. Men annars har man hållit jämnt skägg med ett par andra. Pelle Nilsson var duktig på att ta kort förut. För ett par år sedan fick vi en avhyvling av Jonas (Nilsson), när han var tränare. Vi var några som hade dragit på sig tre gula i inledningen på säsongen. Då fick man höra.

Till vardags håller han i tyglarna på Borgholms Badhus, är tränare i IFK Borgholms J18-lag och dessutom har han hunnit med två avstickare till blåvitt.

– Jag tänkte att jag skulle ta lite mer logiska beslut och spela här i Borgholm eftersom jag bor här. Men jag trivs bättre däruppe. Jag har mycket släkt där. Det är väl ett andra hem kan man säga.

Efter fjolårets sommaruppehåll rivstartades augusti månad med en redig batalj mot just IFK Borgholm. Men nordderbyt på Böda IP speglade säsongen. Inledningen var lovande. Men det slutade med en sen uddamålsförlust som innehöll ett bortvinkat kvitteringsmål - och två röda kort, varav ett av dem gjorde sig Lukas skyldig till.

– Ja, det minns jag väl, säger han först undvikande.

– Det var väl en tajt match som inte gick riktigt åt mitt håll. Det är ganska klockrent. Det var väl ett korrekt kort. Jag går upp och sparkar. Det ser väl värre ut än vad det var. Jag tror vi möts, han flyttar bak och jag fram. Sen kommer jag tillbaka och får rött i matchen direkt efter tror jag. Det var dock ett tveksamt.

Jag upplevde att man kastades tillbaka i tiden i det där nordderbyt. Det var grinigt, nervigt och ett jäkla håll i gång på läktaren...

– Ja, lite så. Det kunde vara lite mer hat mellan byarna förut. SSG är fortfarande duktiga på att tända till ibland. Jag upplever inte att det är samma vi-mot-de-känsla som det var förr kanske.

De 22 inspelade pinnarna under våren blev räddningen för säsongen 2019. Under hösten blev det poängmässig stiltje i Böda/Högby. Man spelade ihop ynka sex poäng.

– Det gick ju så bra året innan. Men då hade vi mycket folk på träningarna. Så i början av säsongen red vi lite på den vågen. Sen märkte många att det krävs att man kommer på träningarna. Man tappar i bolltouch och allting egentligen. Sen får vi vara glada att vi höll oss kvar.

Innan coronapandemin lamslog idrotten så hann Böda/Högby avancera från gruppspelet i Toyota Cup. Detta trots tunga skadebekymmer och att laget befinner sig i en tydlig generationsväxling.

– Vi har flyttat upp alla vi kan egentligen. De är i tonåren allihopa. Men den yngsta är väl 14 år. Man börjar märka att man är en stöttespelare. Jag börjar bli den sista i min generation nu, haha.

Som den buse du är, hur föregår man med gott exempel framför de yngre?

– Haha, buse och buse... ”gör som jag säger, inte som jag gör”. Nä, men jag är inte speciellt stökig av mig egentligen. Under matcher försöker jag göra mitt bästa för att få bort onödigt gnäll och fel fokus från vår sida. Helt ärligt stör det mig mycket med onödigt gnäll från motståndarnas sida också, men det är svårare att påverka, haha! Jag fick faktiskt ett stipendium utav Böda/Högby för att jag tagit så väl hand om dem yngre, både på och utanför planen. Det är inte dåligt av en buse! Nu när vi har en generationsväxling tycker jag det är viktigt att vi peppar varandra och att alla känner sig välkomna när vi tränar, samtidigt som det ställs andra krav nu än när de spelade ungdomsfotboll. Jag tillsammans med Oskar (Karlsson) är väl de som försöker peppa dom yngre mest.