Alexander Jensen: ”Äntligen är det slut på dada da daaa”
Det är mycket i vardagen som förändras när man blir förälder. Kulturutbudet blir exempelvis betydligt mer harmlöst och begränsat. Borta är skräckfilmerna och actionserierna. Då vi har tid att titta på tv får det bli vår son som bestämmer utbudet.
Han snöade tidigt in på filmerna och klippen med de oerhört populära figurerna i ”Babblarna”. Det bygger på språkpedagogik och har därför nytta i barnens språkutveckling. Det finns alltså betydligt sämre barnprogram för ett litet barn att titta på.
Jag ska förklara för dig som inte vet vad det handlar om. Babblarna består av de sex karaktärerna Babba, Bibbi, Bobbo, Diddi, Dadda och Doddo som har olika former och färger. De kommunicerar genom gester och genom att uttala sina namn på olika sätt. Det kan låta såhär.
”Da da dadada” ”Baba bababa ba ba” ”Do doddo dooo”.
Det finns trallvänliga sånger som berättar om deras äventyr och serier där de hittar på olika aktiviteter eller försöker lära tittaren olika ord.
När vi hittade det var vi mycket nöjda, dels för att det är en bra pedagogisk tanke bakom programmet men också för att vår son satt som fängslad. Han älskade också att dansa till låtarna.
Det blev rutin att innan läggning titta på detta en stund och sedan läsa en saga i sängen. Ibland när det inte har funnits någon energi hos oss föräldrar har det blivit en stund med Babblarna framför tv:n. Det har också blivit en del dansnummer till musiken.
Vår son tröttnade inte i första taget men ganska snabbt började jag känna en viss avsmak för de här figurerna. Babblarna stimulerar barnens intellekt men det är snarare tvärtom för en vuxen. Att varje dag behöva lyssna på färgglada figurer som utbrister ”Bi bibi bii” och ”Di didi di didi” hela tiden känns en aning fördummande och hjärntvättande.
Jag kunde komma på mig själv med att sitta och nynna på de här trallvänliga låtarna och härma figurerna. Läkarna och de andra patienterna på sjukhuset var nog nära att göra en hjärnröntgen på mig. Eller undersöka att jag verkligen hade fått rätt medicin.
Det var nästan så att man direkt efter att vår son somnat sprang till tv:n och satte igång någon dokumentär för att inte bli helt tom i huvudet.
Flera gånger försökte vi få vår son att hitta andra program eller stillsamma aktiviteter. Det var svårt men det började i alla fall bra med Pippi Långstrump men han blev fruktansvärt rädd för Pippis pappa och då fick vi återgå till trygga Babblarna, som hans pappa började bli livrädd för.
Nu är han två år och har äntligen vidgat sitt kulturella utbud. Nu börjar Astrid Lindgrens karaktärer att bli intressanta, Mamma mu och kråkan är roligt och just nu är Pettson och Findus den stora favoriten.
Ingen är mer glad än jag. Det är böcker och filmer som även jag kan relatera till och uppskatta. Nu är det en fröjd att få lägga sig i sängen med honom och läsa om Pettson och Findus olika äventyr. Eller slå på tv:n och följa Barnen i Bullerbyns olika upptåg.
