Hov1 gör hip hop till allsång

– Vi fick inte sova i tältet vi hade med oss, så vi sov under bar himmel.

De fyra Stockholmsgrabbarna är blott 21-23 år och har redan gjort kometkarriärer. När de blev kungar av P3 Guld i vintras var de utomlands och spelade in sitt senaste album. Vindar på Mars släpptes i maj. Och nu gör de en sommarturné med albumet. Konserten på Slottsruinen har en öronbedövande publik som knappast behöver ett allsångshäfte. Hov1 inleder med albumets titelspår. En halvsömnig låt som joggar i mål. Undantaget är refrängen, där brister publiken ut i allsång.

Hov1 fortsätter med låtar från det nya albumet, Dö ung och Fri. De har krångliga verser men trallvänliga melodier. Det gör att den unga publiken hamnar i något sorts limbo mellan refrängerna. Låtarna gör inga större intryck.

Än så länge har de öst på låtarna utan längre uppehåll. Men efter en av alla hitlåtar från fjolårets album, Auf Wiedersehen, är det dags för en pratstund med publiken.

– Jag och Axel skrev den här låten i Paris, säger Ludwig Kronstrand.

Sedan avbryts han av jubel. Och fortsätter sedan förklara om låtens innehåll och avslutar med:

– Ni får jättegärna sjunga med.

Gruppens skönsjungande Ludwig och Axel Lilljefors Jansson, bakom mixerbordet, inleder låten själva på scen. Ludwig står framför ett elektroniskt instrument och sjunger a cappella. Det känns trögt. Men det är rutinerat. För när andra halvan av gruppen, Dante Lindhe och Noel Flike, kommer tillbaks på scenen och de elektroniska instrumenten som saknades i inledningen kopplas på. Ja, då får det samma effekt som tryckvågen från en atombomb. Snyggt!

Deras scenspråk är rakt igenom moget och rutinerat. De har ett samspel av yttersta världsklass. De vet hur de ska få det att se spontant och lagom avslappnat ut. Men det blir också lite väl rutinmässigt emellanåt. Och mindre snyggt är det att de har en ”femte bandmedlem” som rör sig mellan artisterna. Han filmar artisterna som sänds live på en stor LED-skärm i bakgrunden. Det känns överflödigt!

– Det är fint väder och vi är i en slottsruin. Så vi tänkte spela en låt som är en gammal fossil för oss, säger Ludwig Kronstrand.

En av deras genombrottslåtar från 2016 drar igång. Tyvärr är det låten Kärleksbrev. Den lider av ett arketypiskt hip hop-syndrom. Att den gör sig bättre i hörlurarna än vad den gör live. Men det är också hip hop-gruppens styrka. Flesta låtarna de framför är totala motsatsen. De gör sig utmärkta live.

Avslutningen får konserten att lyfta till fyra väderkvarnar. Det blir ett kärleksfullt hejdå. När låten, Älskling, kickar igång kastas det ut en handfull rosor. Det följs upp med Ma Cherie, Hornstullsstrand och Ensammast i världen. Och när producenten, Axel Liljefors Jansson, som gömt sig bakom mixerbordet kliver ut i rampljuset blir det riktigt bra! Hans elgitarr ser till så att saknaden av Veronica Maggios stämma är minimal. Och extranumret, Hon dansar vidare i livet, blir en ända stor avslutande allsång. Axel kliver ensam in med sin gitarr och drar igång låten. Undertecknad får gåshud.

Deras världsvana scennärvaro kan ibland stjälpa de. De där spontana förflyttningarna på scenen ser lite väl inövade ut. Och pojkbandets röster brister emellanåt. Men det kan också vara fint i en allsång.