Mittbackarna tillbaka: ”När familjen Börjesson ringer är det svårt att säga nej”

Turerna var både många och ganska långa. GAIF, som gått från division 3 till division 5 på två säsonger, gick kanske sin allra tuffaste vandring under vintern. En kamp mot spelarbrist mynnade ut i en självutnämnd nödlösning där en trupp på över 40 namn – så väl befintliga, nya, som nygamla – ska hjälpas åt att hålla laget igång.

– De hade inget folk och det vore tråkigt om det skulle läggas ner, liksom. Sedan körde vi ju korpen förra året, och det är väl ungefär den tiden som detta tar, hehe. Det kändes kanske viktigare att Glömminge inte försvinner, än att korplaget gör det, säger Jakob Ingvarsson.

Har du märkt någon större skillnad hittills jämfört med korpen?

– Nu har jag ju inte spelat någon match än. Man kan väl säga att… de bästa lagen i korpen kanske var division 5-klass typ. Men jag vet faktiskt inte. Det var skitlänge sedan jag spelade i femman, jag har ingen aning. Sedan var det ju jäkla blandat i korpen, det fanns alla möjliga sorters lag. Det var sjumanna, domarna var 90 år och stod i mittcirkeln mest, hehe.

Ingvarsson fyller 33 den här månaden och är en av flera spelare i samma åldersspann som nu återvänt till föreningen. Försvararen, med GAIF som moderklubb, var lagkapten i det Glömminge som började klättringen uppåt i seriesystemet för snart tio år sedan.

– Det kan ha varit i elitfyran 2014 som jag slutade, där under sommaren. Men jag kommer faktiskt inte ihåg exakt. Det var väl att jag byggde hus och det. Sedan hade jag lite problem med knäet, men det var egentligen inget som störde så. Det var mest tidsbrist som var anledningen, kan man väl säga.

Fokus initialt ligger på att spela matcherna. Men truppen har just nu en träningstid på Tallhöjdens konstgräsplan varje lördagsmorgon. Efter uppvärmningen, en oroande kort sådan med tanke på spelarmaterialet, är det direkt dags för spel elva mot elva.

Tar du plats som mittback även nu under comebacksäsongen?

– Ingen aning, men det kan jag väl tänka mig. Man har ju inte blivit snabbare sedan sist i alla fall, jag är ingen kantlöpare nu heller, direkt… Vi får se var man gör minst skada typ, hehe. Men sedan får vi se, det är rätt många som varit med och jag har ingen aning om hur många matcher det blir för min del.

Föreningen hade svårt att hitta spelare som ville träna kontinuerligt, men nu är ni ändå ett gäng på 23-24 spelare här, klockan åtta en lördagsmorgon?

– Ja, men jag tror detta är en rätt bra tid. För många har familj och den biten. Den här tiden är rätt bra att åka iväg på då. Jag tror det är värre om man hade tränat en kväll i veckan. Det hade jag tyckt i alla fall. Så det är nog det, i kombination med att det inte är så allvarligt. Då känner fler att man kan vara med och spela lite. Det gör inget om man missar en träning eller så, säger Jakob Ingvarsson.

Daniel Petersson är en annan reslig försvarare som redan gjort flera säsonger på ”Lunden”. Den senaste var 2008, när föreningen var nykomling i fyran. Petersson heter numera Möllevi i efternamn, men smeknamnet ”DP” hänger kvar.

39-åringen kunde inte heller säga nej när samtalet kom.

– Haha, vad ska jag säga? Jag har inte spelat fotboll på väldigt, väldigt länge. Men jag känner för klubben, tycker det är ett trevligt gäng och sen när de ringer och säger att det inte finns något folk… då sa jag att jag kan komma ner och göra några träningar och röra lite på mig. Sitta på bänken någon match, kanske. Det gör inget om jag får sitta 89 minuter på bänken. Det var bara att ställa upp, så att det finns ett lag, säger Daniel Möllevi, som till viss del varit involverad i föreningen sedan han puttade upp skorna på hyllan.

Vad tror du om året annars här då?

– Kollar man på spelarna som är här, så är det ju fantastiska spelare. Då börjar man ju undra om det ens finns något problem? Man hoppas att alla dessa kan hålla i. Jag märker att jag varit borta i tio år när jag kommer in med dessa grabbar, kan jag ju säga, haha. Då har man inte mycket att hämta. Men kan jag vara en liten go gubbe och få folk att trivas så är jag jättenöjd. Hittills ser det jättebra ut, det är bra uppslutning.

Tillsammans med IFK-duon David Larsson och Maria Boström fick ”DP” dela på ÖB-sportens titel som årets ÖB-lirare 2007, efter att föreningen vunnit division 5.

Avslutningsvis, flera här har redan pratat om den titeln. Är det karriärens höjdpunkt när du blickar tillbaka?

– Oj, haha. Jag tror det är mer andra som pratar om den än vad jag själv gör, kan jag säga, haha. Men ja, höjdpunkten...? Det är nu man ska dra fram typ 300 allsvenska matcher och SM-guld, men något sådant finns ju inte.

Vad minns du från 2007?

– Vi var ett grymt bra gäng då. Det var Steglander (Johan), Kim Lindbladh, Anbacken, Tim och Emil var med och var rätt unga då. ”Ricke” Persson var också med.

– Det finns inte så många höjdpunkter, men visst, vi har vunnit med Glömminge och det var ju kul. Man kom trea i Bullerby cup när man var tio år också, haha. Nä, jag har trivts jäkligt bra i föreningen. Det är en fantastiskt familjär känsla. Man vet att Bitte och Per sliter, när familjen Börjesson ringer är det svårt att säga nej.