Att sträcka sig mot ljuset

Precis som trädet på veckans Ögonblicksbild har de flesta av oss en längtan uppåt, mot ljuset, mot det som ger oss kraft att växa. Ibland kan det för all del vara så att det känns som om vi – mot vår vilja – dras nedåt. Mot mörkret, mot det som gör oss ledsna och sorgsna, mot det som tar kraften ifrån oss.

Frågan är hur vi kan hitta en balans i livet, en balans som gör att längtan uppåt, mot ljuset, kan få den största platsen i våra liv. Längtan efter att utvecklas, växa och att kunna emot kraften som ger mening åt livet.

Det är lätt att bli rädd för att dras neråt och att stunderna av sorg och ledsnad blir skrämmande. Och självklart är det inget som någon av oss traktar efter. Sorg, smärta, ensamhet, tragik – vi kan önska att det inte skall få finnas. Men vi kommer inte ifrån det, inte någon av oss. Och vi behöver också de erfarenheterna, åtminstone för kortare stunder. Hur skall vi annars på riktigt kunna uppskatta det goda, det som gör att vi kan känna glädje och tacksamhet?

När vi mår bra, när vi känner att det mesta är ljust och vi känner att livet är bra – då får vi ta emot och leva med det. Det finns ingen anledning att i det läget försöka hitta en balans genom att söka det som är tungt och svårt. Det kommer till oss ändå, utan att vi önskar det eller söker det. Och när det sker, då får vi komma ihåg de goda stunderna och sträcka oss mot ljuset, likt trädet vid sjökanten.

Ibland är livet upp, ibland är det ner, ibland både upp och ner. Det bästa är om vi kan hitta balansen i livet. Kanske kan vi hjälpa varandra. Dela med oss av ljuset när vi håller det i vår hand. Och när livet är mörkt för någon i vår närhet hjälpa hen att orka en dag till på väg uppåt mot bättre dagar.

Det kan bli möjligt när vi vågar dela livet med varandra!