Kvinnors röster och namn i kampen för rösträtt

Det var Fredrik Theodor Borg i riksdagens andra kammare som först motionerade om att rösträtten skulle gälla för båda könen på lika villkor. Men motionen röstades ner med siffrorna 53 mot 44. I första kammaren sa man nej helt utan votering. Argumentet var att frågan inte var aktuell eftersom kvinnorna inte själva hade frågat efter den.

Därefter återkom förslaget om kvinnlig rösträtt i olika sammanhang under åren utan att få något gehör. 1902 föreslogs att gifta män skulle få två röster eftersom de som hustruns förmyndare skulle kunna avge även hennes röst. Det väckte en stor ilska bland kvinnorna som kämpade för rösträtt. Däremot föreslog riksdagsman Carl Lindhagen rösträtt för kvinnnor vilket gillades av kvinnorättsaktivister. Men Lindhagens motion i riksdagen avslogs även den.

1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). I samband med det formulerades kravet att kvinnor skulle få rösta på lika villkor som män. LKPR var bara öppet för kvinnliga medlemmar. Exkluderingen av män var avsiktlig, och orsaken var att man ville undvika att ge intrycket att kvinnor inte kunde kämpa för sina egna rättigheter eller vara kapabla nog att förtjäna dem, särskilt som ett av motståndarsidans huvudargument var att kvinnorna själva inte ville ha rösträtt.

Ytterligare ett sätt att bevisa att kvinnorna själva ville ha rösträtt var genom att göra namninsamlingar. 1914 lyckades man på det sättet samla in omkring 350 000 namnunderskrifter som överlämnades till riksdagen.

Landsföreningen lades ned 1921 när kvinnorna hade nått sitt mål.

Tips: se gärna TV-serien Fröken Frimans krig på SVTplay. En dramakomedi om klass- och kvinnokamp i tolv delar. Bygger delvis på verkliga händelser.