Annons

Alexander Jensen: Alexander Jensen: ”Jag har aldrig konsumerat så mycket sprit som nu”

Nu är jag tillbaka efter en månads semester och det har varit riktigt skönt och njutbart. Jag och min son har lekt, grejat i trädgården, myst och varit på coronaanpassade utflykter.
Alexander JensenSkicka e-post
Krönika • Publicerad 3 december 2020
Detta är en personligt skriven text i Ölandsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Min son har fått lära sig att hålla för munnen vid hosta och nysningar, vilket han gör ibland. Det är hårda krav på handtvätt med tvål och det byts kläder efter en tur i mataffären. Allt för att minska smittspridning och slippa fira jul framför Skype. Från början hade han svårt att förstå vad pandemi betyder men det gör han nu.

”Gå och tvätta händerna nu. Gnugga ordentligt”.

Annons

”Panemi, pappa?”

”Ja, pandemi”.

Han har varit riktigt duktig.

”Pappa, gå?”

”Nej nu får vi stå i kön och hålla avstånd”.

”Panemi pappa?”

”Ja precis”.

Jag hoppas bara inte att den här paranoian i framtiden skapar en extrem bacillskräck som gör att han får svårt att hantera sociala situationer. För en förälder finns det alltid något att oroa sig över och finns det inget är det lätt att skapa från tomma intet.

Det är en märklig tid vi lever i.

Jag har aldrig konsumerat så mycket sprit som nu. Mina händer är alldeles nariga, hudkrämen hinner inte verka förrän det är dags för nästa sprittvätt. Dessutom har jag blivit en finsmakare, det trodde jag aldrig skulle hända. Jag har mina handspritsfavoriter, vissa märken luktar mindre hembränt än andra och är skönare att tvätta sina händer med.

Annons

Före corona hade jag blivit riktigt orolig om jag hade mött en kompis i mataffären som stank sprit mitt på ljusa dagen. Eller känt en kollega dofta alkohol på arbetstid. Jag hade heller aldrig satt mig i en bil där chauffören luktade sprit.

Men nu för tiden inger det en trygghetskänsla. Spritluktande människor signalerar att de är pålitliga, försiktiga och tar corona på allvar. A-lagarna har aldrig haft en bättre status i samhället som nu.

Förr hade jag blivit ledsen och undrat vad det var för fel på mig om alla jag mötte gick omvägar för att inte komma i närheten av mig.

Likadant om kollegor lämnade bordet så fort jag kom in i lunchrummet. Genast hade jag börjat lukta mig i armhålan eller försökt ta reda på andedräktens status.

Men nu handlar det om ren säkerhet för mig och för andra.

Mina kollegor har heller aldrig varit så förstående som under det här halvåret när jag har ringt och begärt att få jobba hemifrån för att min näsa rinner lite eller att jag har lite ont i halsen.

Det kommer inga hån om att jag är klen eller liknande.

Rädslan jag känner så fort någon nyser eller hostar hade varit fruktansvärt löjlig för ett år sedan. Eller oron när jag kommer på mig själv med att ha kliat mig i ögonen med spritfria händer efter ett besök i mataffären.

Världen är verkligen upp och ner. Men jag hoppas att den snart blir normal igen. Inte minst för alla äldre och de som ingår i riskgrupperna, rädslan och oron är nämligen ännu värre för dem.

Annons
Annons
Annons
Annons