Spontana succén i Stockholm marathon: ”Inte ens andfådd”

Högbys Ellen Persson hade faktiskt mörkat att hon skulle vara med på Stockholm marathon.

– Jag berättade det inte ens för familjen. Visste att mamma inte skulle bli så glad, hon tycker inte jag ska plåga mig på det här sättet. Så när de sedan fick se mig på TV blev de omtumlade, och glada, berättar Ellen.

– Det var lite spontant, jag bestämde mig två veckor innan.

Ellen Persson har tidigare mest utmärkt sig på distanser från tre till tio kilometer, med brons i terräng–SM F19 och på SM–milen ifjol i K22.

– Mitt längsta lopp på asfalt tidigare är ju en mil, för två år sedan sprang jag två mil men det var i ett terränglopp.

Hon hade tänkt växla upp med Göteborgvarvet men det blev mara direkt istället.

– Jag hade inte så mycket förväntningar. Att komma runt för det första, sedan skulle det kännas häftigt att vara under tre timmar.

Det blev 2,45.07.

– Det kändes bra från start, kändes som skön joggning. Alla hade ju sagt att loppet börjar efter tre mil, så jag höll igen lite och det var väl därför sluttiden blev så jämn med bara en minut långsammare andra halvan av loppet, säger Ellen som överraskades av hur kroppen svarade.

– Jag oroade mig för mycket, jag har aldrig tränat på att ta upp energi under träning och tänkte att jag kunde få ont i magen till exempel. Men det var benen som var extra slitna, låren. Rent konditionsmässigt var det inte jobbigt, jag var inte andfådd under loppet.

Med den stadiga hastigheten tog hon in mycket tid på slutet. Affischnamnet Isabellah Andersson var till slut bara åtta sekunder före, på tredjeplats i SM.

– Jag vill inte tänka på hur lite avstånd det var till brons, jag kunde ha gått in i väggen om jag startat hårdare.

Vad var känslan när du gick i mål?

– Först kände jag att det var en hyfsad tid, när så många hörde av sig sedan blev jag nästan chockad. Det trodde jag inte. Men det är jättekul.

Hur känner du kring framtiden nu?

– Det här kom så plötsligt, jag har inte hunnit reflektera. Först och främst måste jag låta kroppen återhämta sig, inte stressa in något nytt lopp. Men sedan har jag väl tänkt köra en halvmara det här året.

– Och sedan ska jag väl köra fler lopp lite spontant, det verkar ju gå bra, haha.